10 år senare

Jag hade tänkt skriva igår men jag klarade inte av det. Jag var otroligt berörd och känslosam igår.
 
På annandagsmorgonen för 10 år sedan ringde pappa mig och var orolig för Niklas i Thailand. Han berättade att en våg slagit över Thailand och dödat flera. Jag gick in på text-tv och läste att en man ovh en kvinna från Sverige drunknat. Jag tyckte att pappa var lite väl hysterisk och att det var konstigt eftersom han inte brukar brusa upp sig i onödan. Men pappa förstod vidden av katastrofen långt tidigare än resten av Sverige. När vi andra började få upp ögonen för hur stort detta var hade pappa redan kollat upp vart min storebror och hans tjej befann sig när detta hände och varit i kontakt med UD för att få veta hur det såg ut just där. För oss som aldrig varit i Thailand lät varenda ställe lika konstigt. Att de hade kommit till Khao Lak dagen före sa mig inte så mycket men det visade sig snart vara ett av de hårdast drabbade ställena. Ångesten belägrade sig över familjen men jag kände mig hela tiden ganska lugn. Om det var någon som skulle överleva så var det min bror. Jag såg framför mig hur han surfade på den där vågen på fötterna med Erika på ryggen. Ett dygn senare fick vi det bästa samtalet i våra liv. De levde och mådde bra. Först då började bilderna komma på tv och i tidningar. Detta eskalerade hela tiden och allt eftersom började paniken nå mig också. Det var när de väl kom hem som jag bröt ihop. Tänk att de överlevde! 

Igår var det tio år sedan. Igår blev jag lika illa berörd som för tio år sedan. Det slog mig igår att vi bara gick vidare. Vårt liv hade kunnat se helt annorlunda ut. Vi hade kunnat ha upplev tio jular av sorg och ångest. Jag vet att jag skulle ha varit otroligt ledsen över att mina barn inte fått träffa min bror och julen skulle ha varit olidlig då eftersom det är barnens högtid. Niklas hade aldrig träffat Claudine och de hade aldrig fått min underbara lilla brorsdotter Adeline. Det är outhärdligt att tänka sig.

Bara de som var där vet vad de sett, upplevt och gått igenom. Vi kan nog aldrig föreställa oss. Det är overkligt att min bror varit i det och att ödet såg till att han klarade sig. Att de tog små beslut som avgjorde att de var några av de få som klarade sig oskadda. Jag är så otroligt tacksam för min stora underbara familj idag och jag ska alltid försöka att leva i nuet och vara tacksam för det jag har <3 Mina tankar går till alla de som berörts av flodvågen på något sätt! 

Kommentarer



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0