På annandagsmorgonen för 10 år sedan ringde pappa mig och var orolig för Niklas i Thailand. Han berättade att en våg slagit över Thailand och dödat flera. Jag gick in på text-tv och läste att en man ovh en kvinna från Sverige drunknat. Jag tyckte att pappa var lite väl hysterisk och att det var konstigt eftersom han inte brukar brusa upp sig i onödan. Men pappa förstod vidden av katastrofen långt tidigare än resten av Sverige. När vi andra började få upp ögonen för hur stort detta var hade pappa redan kollat upp vart min storebror och hans tjej befann sig när detta hände och varit i kontakt med UD för att få veta hur det såg ut just där. För oss som aldrig varit i Thailand lät varenda ställe lika konstigt. Att de hade kommit till Khao Lak dagen före sa mig inte så mycket men det visade sig snart vara ett av de hårdast drabbade ställena. Ångesten belägrade sig över familjen men jag kände mig hela tiden ganska lugn. Om det var någon som skulle överleva så var det min bror. Jag såg framför mig hur han surfade på den där vågen på fötterna med Erika på ryggen. Ett dygn senare fick vi det bästa samtalet i våra liv. De levde och mådde bra. Först då började bilderna komma på tv och i tidningar. Detta eskalerade hela tiden och allt eftersom började paniken nå mig också. Det var när de väl kom hem som jag bröt ihop. Tänk att de överlevde!