Jag avundas alla blivande mammor som kan invänta sin förlossning med ett sådant lugn. Jag tycker inte att jag i andra bemärkelser har dåligt tålamod men nu kan jag inte ens låtsas att jag har nåt alls kvar. Bring me the pain säger jag bara! Jag går och längtar och drömmer om att känna värkar så kraftiga att jag stryker med. Låt mig spricka från haka till nacke och sy 432 stygn, mig bryr det inte. Bara det sker nu. Jag har suttit och läst om olika huskurer för hur man ska kunna sätta igång en förlossning själv. Sex är ju såklart den populäraste. Missionären, som om det vore lätt med en sån här kalaskula. Ett stycke mosad bebis beställd. Men jag har inte bett om lätt heller, bara fungerande. Jag hittade en annan som absolut lät som min grej. Man ska tydligen äta massor av färsk ananas. Mums. Såg jag möjligtvis i tidningen att man fick köpa en ananas för 5 kr på citygross? Jag råkar dessutom tycka lika mycket om färsk ananas som smågodis. Det måste finnas nån mening med det här....
Har man väntat i 9 månader kan man vänta lite till finns det dom som tycker. Kan och kan. Har jag nåt val? Den kommer ut när den är redo säger andra. Jag är redo och bebisen är klar, det är det enda som betyder nåt. Det är 2 timmar sen jag lämnade Tuva på dagis och jag inser att det inte alls är bra för mig att ha henne där nu. Jag behöver distrahering helt enkelt. Jag ville inte alls släppa Isac ifrån mig igår. Jag tror mina bröst började läcka efter att jag hade gjort det...Läcker gör dom nu iaf. Fredde höll i sin brorson för första gången igår och då släppte äntligen min agression mot honom, vilket är en enorm lättnad i mina psykiska utbrott.Han har flytt fältet nu, jag skulle tippa på att hans träninsgspass blir extra långt idag.


"Ska jag ringa psyk på henne?" undrar du. "Sätter dom igång mig då?" undrar jag...i så fall, varsågod!



Ett väldigt litet Arsenal fan =)

Jag är nu som en ny människa! Stina har gjort mig så fin i håret! Jag är supernöjd och känner mig såå mycket piggare och friskare av de här. TACK TACK Stina! Du är en ängel!! Mira va hur söt som helst och det va så härligt att vara tillbaka på Popp i Topp igen! Känner mig riktigt hemma där fortfarande.

Jag känner mig så mycket gladare och positivare så det går inte ens att jämföra med tidigare. Jätteskönt verkligen. Tänk att jag fick må så här en hel graviditet förra gången.
Idag blev den en riktigt lång och härlig lunch med Linnea och Anna. Va fantastiskt det är med bra vänner! Jag mådde så bra av att få vara med dom de där timmarna. Mycket skratt och prat blev det. Jättetrevligt!
Sen hämtade jag Tuva på dagis och vi åkte hem till Erik som har varit en ängel hela den här veckan och hjälpt till med allting här hemma. Han är en riktig familjefader här hemma nu =) Tuva är förståss överlycklig över att ha honom här och jag får inte hjälpa henne med nånting längre. Niklas och Torro kom hit och umgicks lite också. Väldigt trevligt. Jag har fina bröder jag! Erik fick premiss och åkte med Niklas och Torro hem. Det är Freddes sista jobbkväll ikväll så en ensam kväll ska jag väl klara av. Nu har det ju varit så lugnt i magen så nu känns det inte längre som att bebisen är halvvägs ute som det gjort tidigare i veckan. Hehe. Det är till och med så att sammandragningarna (de smärtfria) lyser med sin frånvaro. Nästa kusligt lugnt i magen. Kan det vara lugnet före stormen? Exakt 2 veckor till utsatt datum idag.

Imorgon är det en ledig dag för Tuva igen. Då gäller det att ha saker för sig så att hon inte klättrar på väggarna här hemma. Så imorgon tänkte jag mig ett besök på biblioteket med bussresa ner på stan. Det tycker hon nog är spännande. Och sen på lördag blir det pulkaåkning med hela Bulgarien gänget i Hemlingbybacken. Mysigt värre!

"Värkarna" har varit mycket lugnare nu under dagen men inte försvunnit helt. Jag är nästan mest orolig för att de här förvärkarna (eller vad det nu är) håller på att förinta min livmodertapp så att det när det väl sätter igång kommer att gå ännu fortare än planerat. Det känns rugigt läskigt att Fredde ska börja jobba igen på mån. Då blir det tvång på Erik att han bor här! Tanken är att jag ska börja packa min BB väska nu, känns som det här kan vara ett bra tillfälle för det. Men magen är så låg att knäna slår i när jag går i trappen så jag har ingen lust att gå upp och börja med det.

Jag brukar alltid försöka uppmuntra Fredrik att gå ut med sina kompisar. Och såklart var det en fest inplanerad för hans del ikväll. Jag vill absolut inte säga att han inte får gå men samtidigt vill jag inte vara ensam ifall att det blir dags. Tråkigt om han ska komma till förlossningen full... :P Han själv gnäller inte utan har redan ringt och sagt att han inte ska med. Men jag får dåligt samvete eftersom chansen att det händer nåt i natt är ganska liten....tror jag. Han som äntligen skulle ta sig för å hitta på nåt.

Vi har varit ner på stan idag och köpt lite kläder till lilla Isac. Jag läääängtar efter att få träffa honom. Dom kommer nog hem på måndag. Hoppas att dom vill och orkar lite besök då. Det låter så härligt när han skriker till i bakgrunden när jag pratar med Madde i telefon =) Tänk att man kan längta så efter bebisskrik. Hehe

Jag har längtat efter filmen New york I love you hur länge som helst. Den kom ut i spanien redan förra året och jag har bara väntat och väntat. Min favvo Hayden Christensen är med tillsammans med en rad andra skådisar som jag gillar. Bl. Orlando Bloom, Rachel Bilson, Natalie Portman osv. En kärleksfilm hade jag väntat mig. Men det var den konstigaste filmen jag har sett på länge. Jag förstod bara inte...tufft läge. Den kan ni skippa.


Annars så har Ida och jag planerat att se den här varulvshistorien på bio på sön. Det låter som en film för oss =) Och så går vi ju i väntans tider på Shutter Island. Det blir nog premiären där om inte bebben har kommit då.

Sitter och kollar på efterlyst. Jag fattar inte varför jag tittar, jag mår så himla dåligt av det här programmet. Fy vilka hemska människor det finns. Och det här följs av det dom där galningarna i Lyxfällan. Jag irriterar mig så hemskt på att dom som är med där får fina presenter för att dom varit så "duktiga". Ja men vi då?!? Vi som alltid är duktiga, är det inte vi som ska få presenter? Idioter! Dom har ju själva satt sig i den där situationen.

Idag är det dagen D. Adde och Maddes bebis ska vara färdig att komma ut nu. Men det verkar trögt med det. Madde håller modet uppe bra ändå tycker jag. Men hon har sagt att om jag skulle få före henne så ska hon sluta prata med mig och så vill hon inte träffa våran bebis heller. Haha. Jag förstår henne. Men på nåt vis så kan jag inte föreställa mig att dom vilken dag som helst kommer att få ett litet barn. Va sjukt...
En annan sak som jag har kommit på är att jag kommer att bli tokig när Maddes mage börjar att försvinna och jag själv kommer att vara så här tjock fortfarande. Då kommer nog min tid att krypa fram. Tack gode gud att jag har haft henne att dela den här upplevelsen med hela tiden!

Nu tänkte jag att jag ska ta och berätta om min förra förlossning för er. Eftersom förlossningar är det som cirkulerar ganska mycket i mitt huvud just nu så kanske jag kan få lite ro om jag får skriva av mig lite grann.

När Ingela och jag var små så sa vi alltid att vi aldrig skulle skaffa barn för det verkade göra så himla ont om man skrek så där mycket som man såg alla på tv göra. Och för den delen, hur kan en hel bebis komma ut ur en liten pulla? (det är ju fortfarande ett mysterium)

När jag väntade Tuva så var jag helt enkelt livrädd för förlossningen. Livrädd för smärtan. Jag tror att jag alltid har varit rädd för smärta. När jag var liten fick jag och mamma det där mer smärtgränsen förklarat för oss av en doktor som jag hade. Han sa att alla människor har en smärtgräns från 1 till 10. Men när jag är på min 10:a så kanske du är på din 7:a. Och inte förän du kommer till din 10:a reagerar din kropp lika som min gjorde redan 3 steg tidigare. (för dig) Och när kroppen når 10:an så stänger den av, dvs. man svimmar. Den här doktorn påstod att det var det som hände mig varje gång jag hade mens.

När mina värkar började på natten kl runt ca 03.00 så tyckte jag inte att de gjorde ont. Det var mer som en molande känsla som kom i samband med sammandragningarna. Hade jag haft 2 veckor kvar och inte gått över 10 dagar så hade jag inte reagerat över det här. Men eftersom jag bara gick och väntade på att någonting skulle hända så ringde jag ändå förlossningen och fick beskriva mina "symptom". Hon sa att det nog var värkarna som börjat men jag var skeptisk. Det gör ju inte ont sa jag. Vänta du bara sa hon. När det är 5 min mellan värkarna bör du komma in sa hon. 

Jag gick och lade mig och tänkte på hur alla sagt åt mig att inte åka in för tidigt. Då blir man i alla fall hemskickad. Och så kan det ju bli besvärligt att hinna tillbaka istället. Men när jag vid 5 insåg att jag inte kunde sova så kom jag på att de där "spänningarna" kändes ju mest hela tiden. Jag tig tid och det var 3 min emellan. Mina tankar gick genast till Fredrik som låg och sov. Hans kompisar som fått barn tidigare hade alla varnat honom för svälten. Dom hade tjatat om att han måste se till att äta innan han kom till sjukhuset och helst ha med sig matlådor också. 

Jag väckte honom och sa att han nog skulle äta lite frukost. Jag ringde förlossningen. Barnmorskan som svarade sa åt mig att komma in på en gång. Jag envisades med att det inte gjorde så ont som det "skulle" och att jag inte ville åka in för att bli hemskickad. Vi kom överens om att Fredde i alla fall skulle få äta upp sin frukost.

När vi kom dit gjorde de en ctg kurva och kollade sen hur långt det kommit på vägen. Jag blev förvånad när hon sa att jag var öppen 4 cm. Fredde och jag var ensamma på hela förlossningen så det var hur lugnt som helst där. Vi fick ett rum och sen fick jag gå och ta ett lavendelbad med en energidrink i handen. Kändes riktigt exklusivt. Inte alls vad jag hade förväntat mig.

Efter badet var det bara att vänta. Jag var då öppen 7 cm men de tog hål på fostervattenhinnan så vattnet gick. Och GICK gjorde det verkligen. Tack gode gud att det inte kom i sängen, bilen, soffan eller affären. Det var hur mycket som helst. 3 ggr när jag ställde mig upp plaskade det ut vad som kändes som 10 liter över golvet som någon stackare kom och genast svabbade upp. Tar det aldrig slut tänkte jag. Men det gjorde det.

Vid det här laget började de som jobbade där att skoja om att jag skulle ha haft med mig saxen så att jag kunde ha klippt dem. "När ska det göra så ont så jag tror jag kommer att dö?" frågade jag lite otåligt. "Det var för länge sen lilla gumman" sa någon av dem. Trevligt tänkte jag. Nu började värkarna att kännas som en början till mensvärk.

Barnmorskorna började prata bedövningar. Jag fick prova lustgas men tyckte bara att det var läskigt. Dom tjatade på mig en ryggmärgsbedövning. Jag tyckte inte att jag behövde men de sa att nästan alla förstföderskor tar den. Och att det skadar ju inte. Under tiden steg smärtan till mensvärksnivå men det var ju något jag var van vid. När väl narkosläkaren kom som skulle sätta nålen så var det någonting som högg tag i hela min kropp. Jag fattade aldrig att det var en värk för jag svimmade. Dom fällde ner sängen så att mitt huvud hängde ner på golvet. När jag kom upp igen så satte hon i nålen. Det kom en till värk som slet i hela kroppen på mig så att jag kastade mig av och an där på britsen. Sen vila....Ännu en värk. Den här gången bara låg jag där som en död sill med tårarna rinnandes nerför kinderna, men helt apatisk. Sen var det borta.

Värkarna försvann helt och jag hade inte ont alls. Bedövningen hade tagit. Det enda jag kände var att det kändes som jag var akut bajsnödig men jag fick inte gå på toa. Dom sa att de skulle gå på lunch. Jag protesterade och sa att näää, om det nu inte är bajs som vill ut så är det ungen. "Nej då, det dröjer än" sa hon.

Dom hann bara gå ut så fick Fredde ringa på dem. Oj då här var det dags säger hon. Jo tack jag sa ju det... Sen var det bara att trycka utav glatta livet. Tänk er att försöka trycka ut en bajskorv som inte finns men som känns som att den sitter där och vill komma ut. Jag tröck och tröck och tröck. Till slut blev jag trött och ville sova. Men då fick jag skäll, det fick jag minsann inte. Det var ju ganska svårt att förstå det när jag inte kände någonting. Jag kände ju inte hur långa värkarna var ens.

Till slut var det dags. Och då var hon så stor så att hon kom med ena axeln upp mot taket och andra ner mot golvet. Så ska de inte komma. När en värk var slut så hade huvudet kommit ut halvvägs och då fick jag inte krysta med risk för att spricka. Det här gjorde riktigt ont och var helt klart värst av allt. Men sen när jag fick trycka så tog hon tag i Tuvas axlar och drog ut henne.

Det var den mest fantastiska känslan i mitt liv när de la henne på bröstet. Och jag vet att det är värt all smätta i världen. Men....Jag skulle helst vilja uppleva samma förlossning igen. Dem var perfekt. I och med att jag inte hade ont så var jag ju helt klar i huvudet hela tiden. Det tog kanske längre tid med krystningarna än "vanligt" (om det nu finns något vanligt), men vad gör väl det om man slipper lida och ha ont.

Jag hade 3 värkar som gjorde riktigt ont och tycker väl inte direkt att jag klarade av som särskilt stabilt. Tänk om jag måste klara av en hel förlossning så....ojojoj. Och för den delen har jag inte haft mensvärk sen jag fick Tuva så nu är jag kanske inte lika "van" vid den känslan. Så nu är jag nog mer känslig. Så länge allting går bra så ska det ju egentligen inte spela någon roll att jag får lida lite. Men de tankarna hjälper mig inte från att vara rädd och orolig.

Jag vet att jag fick ett lugn i kroppen när jag insåg att det var dags. Jag hoppas att det infinner sig igen. Jag hoppas att jag hinner få den fantastiska ryggmärgsbedövningen och jag hoppas att det är dags snart!