Den här veckan är det nationella prov för 9orna på jobbet. Jag har fått i uppgift att ha hand om en klass. Jag träffade klassen för första gången i måndags då jag fick preppa dem en heldag inför nationella proven. 

Idag skulle de ha sin läsförståelse. Jag fixade allt i klassrummet en stund före elevernas ankomst. Jag hämtade mitt vatten och gick för att möta eleverna. Jag låste upp dörren och skulle gå in och lämna min vattenflaska innan jag skulle släppa in det väntande ledet av nervösa tonåringar. När jag tagit tre steg in i rummet ser jag en stor spindel komma mot mig på från andra sidan rummet. Mina muskler förlorade förmågan att hålla mig uppe. Jag ramlade ihop i en liten hög på golvet. Eftersom jag inte gärna ville visa mig svag inför dryg 30 tonåringar som jag skulle hålla ordning på skulle jag aldrig någonsin ha gjort något liknande om jag hade kunnat hjälpa det. Tårarna rann dessutom nedför mina kinder utan att jag märkte det. Som tur var hade jag ett gäng schyssta grabbar som släppte ut spindeln. Ordningen var återställd och elevernas nervositet släppte något. Kul att jag kunde vara till hjälp. 

Att vara så rädd för något som man själv inser är löjligt är inte det minsta roligt. Vart kom den här skräcken ifrån? Spindlar är små, de bits inte, iaf inte vad jag vet, jag hade förmodligen inte blivit hälften så rädd om det var en ilsken björn jag mött.