Jag har ett tag funderat på om jag ska anmäla mig som stamcellsdonator. Nu på väg hem från Långå har jag googlat om det och hittat på otroligt gripande historier om människor som räddar andra människor, och människor som har blivit räddade av en donator. Det nog inte smärtfritt men att få rädda ett liv kan vara värt lite smärta tycker jag. Att jag ens började fundera på detta var för att min gamla gymnastiklärare Bertil berättade om hut han överlevde sin cancer tack vare en donation, medans hans kompis inte hade lika tur. Han dog i väntan på sökandet efter stamceller som matchade hans egna. Det är inte alltid som familjemedlemmar hat matchande stamceller och kan donera. Det enda jag vill ha svar på innan jag bestämmer mig är om man bara kan donera en gång i livet. Det vore ju surt om nån familjemedlem eller vän skulle behöva mina stamceller framöver och jag har gett bort dem redan. Samtidigt så har jag då kanske redan räddat en mamma eller pappa , en syster eller bror eller någons son eller dotter. Steget från att ge blod som jag redan gör känns inte jättestort.