Idag ska vi skriva hjärtan i överflöd och låta kärleken flöda. Liksom alla andra dagar om du frågar mig.

Själv har jag varit på möte med skolledningen och hab idag. Där habiliteringen skulle gå igenom Tuvas problematik och förklara hur hennes diagnoser försvårar för henne. Ett möte som jag inte hade tänkt skulle vara särskilt jobbigt. Det var ju bara upprepningar av vad jag redan vet. Men ack så fel jag hade. När jag som bäst trodde mig ha vant mig vid tanken på att min dotter är annorlunda så sätts jag ner på jorden igen när en massa vuxna främlingar sitter och säger det högt. Och diskuterar henne, min dotter, mitt allt. Si och så är Tuva, det här och det där har hon problem med.

Det var jättejobbigt att sitta där inne och lyssna på dem. Inte för att det var oväntat eller nytt. Utan bara för att det var min älskade lilla unge de pratade om. Varför har livet gett henne en sådan lott i livet?