När man blir förälder får man direkt ett annat sätt att tänka. En ny oro föds samtidigt med barnet. När barnet är nyfödd ororar man sig för att de ska sluta att andas när de börjar ställa sig upp oroar man sig för att de ska ramla och slå huvudet osv. Man ororar sig hela tiden. Innan man får egna barn kan man inte förstå denna oro. M an tror att man gör det, men det kan man inte. Då handlar det om små saker. När det kommer tills större problem som te.x dödliga sjukdomar och annat hemsk, klarar man inte ens av att tänka på det alls.

Varje gång jag känner mig ledsen över Tuvas problem försöker jag tänk att det finns så mycket värre saker som kunde ha darbbat oss att vi ska vara tacksamma. Vi är friska allihopa. Tack Gud för det.

Jag tror att de flesta av oss föräldrar också har lättare att känna sorg och ledsamhet för andra drabbade barn. Just nu sitter jag och tittar på en dokumentär på 4:an om "sköldpaddspojken", en pojke som har ett födelsemärke som nästan täcker hela hans kropp. Han är så söt och det är så orättvist! Men nu är han opererad och det verkar ordna sig för honom. Jag har gråtit i en timme nu när jag suttit och tittat på det här. Om manb visste allt som kunde drabba ens barn skulle man nog gå under av oro. Vi borde verkligen ta oss tid att tänka på hur bra vi har det i våra liv oftare!