Morgon och kvälls rutinerna är alltid det som är jobbigast här hemma. Framförallt morgonrutinerna!

Vi börjar med att dra upp persiennerna. Först den vänstra, sen den högra. Sen börjar tjatet. Tuva ta på dig strumporna. Inget händer. Tuvaaan....ta på dig strumporna. Inget händer. Tuuuuuvvvvaaaa! Ta på dig strumporna. Inget händer. Så tjatar jag med varje klädesplagg.

Sen går vi ner och ska käka frukost. Då gäller det att allt passar damens humör till 100% annars blir det stora problem. Små saker som att tex jag går och kissar när det inte passar henne orsakar utbrott. Ju fler sånna desto värre slutar morgonen. Jag och Nellie trippar på tå.

Under den här perioden börjar hon dessutom bli stressad. Hon vet att vi måste vara på skolan 8.30. Det gör att allt blir ännu lite jobbigare. Oftast får jag kompromissa bort hårborstningen för att ens få iväg henne. Då ångrar jag mig alltid när jag ser de andra flickornas hår i söta flätor och svansar, borstade utan tovor. Men jag föredrar tänderna iaf.

När vi kommer till påklädningen av ytterkläderna blir det riktigt jobbigt. Här får jag tjata. Och är hon på riktigt dåligt humör finns det ingen chans att jag får hjälpa till heller. Då får man inte komma nära. Tidspressen tynger henne enormt!

Det slutar iaf alltid med att vi kommer inspringandes när samlingen redan har börjat eller ibland till och med slutat. Och jag får börja dagen med att känna mig som en dålig mamma. Igen.

Nu har nästa problem dykt upp. Eftersom fredrik jobbar nätter tar ju jag nästan alltid morgnar och kvällar själv med barnen. Eftersom Tuva har svårt med förändring har detta resulterat i att nu duger inte Fredrik. Han blir ett orosmoment för Tuva. Problemet är att jag känner att jag måste få vila ibland. Jag orkar inte själv. Jag vill få slippa känna mig dålig. Men nu i flera dagar har det slutat med att jag fått hoppa in och rädda situationen då den blir ohållbar. Ingenting funkar "så smidigt" som när jag gör det. Om jag var Fredrik skulle jag ha lagt mig ner på golvet och gråtit, så illa är det när han ska hjälpa.

Imorse var det lite extra jobbigt när Tuva skrek åt mig att pappa var dum, jag tycker bara om mamma och så vidare. Jag får dåligt samvete och vill hjälpa till för allas skull. Samtidigt är jag rädd att Fredrik kommer tappa sin plats i familjen. Att han blir utan roll. Vad är det som säger att det inte blir nästa sak sen? Om jag alltid tar morgon och kvällsrutiner så kanske det övergår i att det inte duger med att han lagar mat heller sen. Osv osv.

Innan vi får råd av nån som är expert på området och innan vi vet exakt vad området är, alltså att en diagnos ställs, får vi nog kämpa på som vi gör.

Jag längtar, jag längtar tills vi får 3 härliga veckor i Thailand där vi inte har några måste och inga tider att passa. Hoppas att det kommer bli lika skönt som det var under sommarlovet/semestern då vi alla kunde anpassa oss efter Tuvisens behov.