För en vecka sedan kändes allting väldigt tungt. Men idag när jag lämnat av tjejerna och en vecka har gått sen det där mötet som jag kommer minnas för resten av livet, känns det som att allting kommer att ordna sig! Tuvas fröken på skolan är helt fantastisk och jag börjar redan få ångest att hon ska byta om ett år när hon ska börja i 1:an. Rektorn på skolan känns också jättebra och har lovat att det finns kunskap, material och att de ska söka extra resurser för att hjälpa Tuvisen så mycket de kan under det här året. På mötet i fredags blev det sagt att de ska jobba hårt med de saker hon har svårt för under det här året för att se om det går framåt med extra stöd. Vilket vi alla hoppas och tror att det kommer att göra.
När jag dessutom följt experternas råd och tips har vardagssysslorna flutit på smidigt och Tuva och jag har knappt bråkat en enda gång under veckan. Då ska ändå understrykas att jag är astrött av allt jobbande och väldigt lättirriterad. Det fick Fredrik känna på en släng av igår, men huvudsaken är ju att Tuvisen och jag inte bråkar hela tiden.

Lillfisen är så där go som bara hon kan vara. Hon har blivit stora tjejen tycker jag. Och hennes dagisfröknar är helt fantastiska! Jag är så glad att hon hamnade på den avdelningen som hon gjorde!

Summa sumarium. Mina tjejer har det bra båda två