Det som utspelade sig här hemma i vårat hus inatt var mindre trevligt.

När Tuva vaknar och snyftande säger "jag orkaaaar inte soooovaaaa" lägger jag mig brevid henne i hennes säng och klappar henne lugnande på ryggen. Jag försökte hela tiden tala om för henne att man måste sova på natten. Kände mig ändå ganska lugn och harmonisk.

När hon efter en timme tar i lite mer och grinar lite högre. "Mamma jag orkar inte sova, jag vill kolla på film" börjar jag tycka att det känns lite jobbigt. Försöker med lite strängare röst hota med att om hon inte slutar att bråka så blir det inget Fjärran Höjder i morgon.

En timme senare och ännu en ljudvolym högre gråt och gnäll börjar jag fasa för att hon ska väcka sin lillasyster och därmed förstöra all chans till sömn för hela familjen. Tonen blir ännu lite skarpare när jag säger till.

En timme senare och hennes gråt och gnäll närmare liknar skrik. Jag har lust att grina och skrika " JAG orkar minsann sova, men jag orkar absolut inte vara vaken mer" Istället smyger jag och väcker pappan och tvingar honom att ta över.

När jag en timme senare hör genom öronpropparna gälla gnäll liknande ljud och mullrande mörk stämma, vänder jag på mig och somnar gott om och tackar gudarna för att detta hände en dag då Fredrik inte var på jobbet hela natten. Tack gode Gud att jag inte är ensamstående förälder!