När jag var liten var jag en riktig liten lögnhals som gick till grannen och sa att mamma inte gav mig nån mat och sa till mamma att dagisfröknarna drog mig i håret osv osv. En gång när vi hade varit på kolmården berättade jag på samlingen på dagis en väldigt detaljrik historia om hur Niklas blev jagad av lejon. Det sjukaste är att jag idag kan se framför mig hur han springer över gräset med två lejon hack i häl. Så levande måste mina fantasier ha varit för mig. Det handlade inte om att ljuga utan det var mina fantasier som fick liv. 

Nu ser det ut som Tuva har tendenser till samma fantasifulla huvud. Hon har vid flera tillfällen berättat om en pojke på dagis som heter Rasmus. Han har knuffat in henne i en lyktstolpe, snurrat hennes gunga och gjort en massa både häftiga, elaka, och snälla saker. Det finns ingen Rasmus på hennes dagis....