Idag åkte Maddis och jag till Hemlingby för våran premiär springtur. Madde, hon är en seg jävel hon. Det var ju lixom min baktanke när jag ville börja springa med henne.

När det först svartnade för mina ögon, då lade hon armen om mina axlar samtidigt som hon trippade på där brevid med sina extremt lätta steg som var ungefär men halvmeter höga och peppade mig till tusen.
Madde:" Vi är ju nästan framme, det här klarar vi lätt"

Jag kämpade vidare.

Tills jag inte längre heller kunde höra för det kändes som om hela huvudet var fullt av vatten eller nåt annat ljuddämpande.
Jag såg Maddes glada min och riktigt såg hur hon peppade mig även om jag inte hörde ett ord.

Jag kämpade vidare.

Tills jag började hulka och var helt säker på att kräkan skulle smyga sig upp.
Madde trippade fortfarande vidare på sina lätta steg med ett leende på läpparna.

Jag gav upp...

Madde: "Nästa gång kommer vi längre"
Ja jäklar! Det ska vi!

Madde är BÄST!

(Som ni kanske förstår hade Madde förmodligen kunnat springa minst en mil utan mig i släptåg)