Idag har jag insett att Madde inte bara är en seg j*vel, hon är även totaly crazy...

Jag ska väl börja med att blotta mig och berätta exakt hur pinsamt dålig kondition jag har. Tanken från början var att vi skulle börja lätt med att gå 2km spåret ett varv, springa det ett varv och gå det ett till varv. Låter ju rimligt.

Problemet var att jag inte ens klarade mig till 1,5 km skylten förra gången. På springvarvet alltså. Idag gick det lite bättre och jag tog mig dit. Nästa problem är att sista 500 meterna är typ världens vidrigaste uppförsbacke, jag tycker att vi hädan efter kallar den för djävulsbacken!(som Madde gärna envisas med att det är 3 backar) Så idag satt det ruggigt psykiskt och jag gav upp en efter en liten bit uppför backen. Jag var inte alls lika trött som sist och känner just nu att...dåligt Therese...jag borde ha orkat hela vägen runt. Men tanken på vilken backe som är kvar gjorde det ännu värre...

I stället peppade Madde mig att vi skulle springa uppför hela backen på sista varvet. I snabbare tempo än jogging(som om inte det räckte) Jag intalde mig själv att det var superlugnt. Efter halva backen började jag dö, det var nu Madde förvandlades till en galen biggest looser tränare. Hon satte helt enkelt handen i ryggen på mig och tröck upp mig hela vägen så att jag inte kunde stanna. Jag svär att de sista 100 meterna gjorde jag ingenting, då var det som att hon bar mig. Men "vi stannade" inte!

Nästa gång ska jag banne mig springa hela varvet, och lite till! Så det så!