Nu är det ett dygn sen vi kom in på förlossningen. Besvikelsen som jag kände när jag insåg att det inte skulle komma nån bebis var hemsk. Men jag kan nog ändå känna att den kanske var nödvändig. Nu känner jag mig redo för att gå över tiden. "Tiden" känns inte som ett bestämt datum utan mer än ca tid. Som det faktiskt är också. Men det är riktigt svårt att ställa in sig på. Jag har inga alls förväntningar längre att få den här veckan. Och vad gör väl det egentligen. En vecka mer eller mindre är inte direkt nån stor grej. Smärtan var aldrig en jobbig faktor igår, även om det inte var särskillt skönt. Men åker man in på förlossningen och blir tilldelad ett rum och fula sjukhuskläder så har man inte en tanke på att det kanske inte kommer att bli nåt. Sen kändes de där timmarna så himla onödiga. Rummet kändes dessutom som en fängelsecell. Dom tände inte ens lyset åt oss innnan vi gick in. Persiennerna var nerdragna och det var tyst som i graven där inne. Och när jag spelade lite musik från min telefon så fick jag en "blick" varje gång nån kom in. Det var inte ett dugg hemtrevligt. Det är så jag minns BB. BB min stora skräck. Jag skulle helst vilja slippa det. Men jag tror att jag ska försöka stå ut en natt där iaf. Så att dom kan kolla att allting är bra och fungerar innan vi drar.
Vill helst få så kort tid som möjligt på sjukhuset iaf. Både på förlossningen och BB. Det insåg jag efter igår.

Idag har jag varit med Madde och Isac några timmar och det räcker ganska bra för att stilla min bebislängtan en liten stund. Han är perfektion =) Och sen kom ju min lilla prinsessa hem nu. Så ikväll ska vi äta morots och gurkstavar med dipp och förhoppningsvis sitta i soffan och gosa. Det är inte alltid hon vill det.
I morgon fyller Madde i år. Men hon har knappt koll på det själv, hon har fullt upp med Isac =)