Igår var en bra dag. Städade lite och sen dök mina fina kompisar upp och fikade lite. Det var guld värt. Då går dagen mycket fortare. Vid 23 snåret gick jag och lade mig men vaknade vid strax efter 24.00 av den kraftigaste värken hitills. Det fortsatten med 10 min mellanrum. Jag blev tvungen att kliva upp och pusta och frusta mot väggen flera gånger och kissa ett 100 tal gånger eftersom kissblåsan kommer i kläm vid varje värk. Allt frustande och pustande väckte Tuva. Hon blev överlycklig ohc började fråga när vi skulle åka till doktorn och ta ut "Mollie" (hon har bestämt sig att bebisen ska heta så). Fredrik och jag försökte förklara för henne att hon måste vara hemma hos mormor medans vi "tog ut" bebisen. Det var ju helt obegripligt för henne, såklart. Hon måste ju också få vara med när vi ska ta ut våran bebis. Varje värk jag hade satt hon i sängen och jublade. "Kom ut Mollie, kom uuuuut!!"
Som vanligt....så blev det inget värre än från början så det var bara att bita ihop och inse att den här bebisen vill inte komma ut. Nu har jag inte sovit nånting på 3 nätter och börjar bli riktigt trött. Det kan väl inte vara särskillt bra? Nu har de slutat igen.

Barnmorskan som mamma jobbar med säger att hade hon fått ta beslutet när hon jobbade på förlossningen hade hon tagit in mig och hjälpt till att sätta igång mig. Men det är ju en personligt åsikt och jag har inga som helst förväntningar på att de ska göra det. Om det fortsätter inatt utan att bli nåt så måste jag i alla fall ringa dit imorn och boka övertiden ultraljudet så då kan man ju i alla fall fråga efter nån sort sömntablett eller så. Vem vet. Då kanske man har en bebbe mellan benen när man vaknar...