Idag när jag hämtat Tuva på dagis och vi gick den 5 min långa vägen hem, så insåg jag vilken lycka hon ger mig. Det där med oändlig kärlek till sitt barn osv är bara ord. Det är nånting man måste uppleva själv för att riktigt förstå hur mycket kärlek, lycka och glädje ett barn kan ge. 5 minuters promenad och jag ler med hela ansiktet när vi kommer hem. Hon är så fantastiskt härlig nu. Jag hade en jobbig period under hennes första 3 månader. Förmodligen för att jag började jobba när hon var 5 dagar gammal. Så det tog ca 3 mån för mig innan den där riktiga lyckan spred sig. Innan det, handlade det mest om överlevnad och att vänja sig vid den nya situationen. Men jag vet att när jag väl gjorde det så tänkte jag varje månad att det här måste vara den härligaste åldern. Och så kom nästa månad och allting kändes ännu bättre och underbarare, och nästa och nästa. Nu är hon 3,5 år och det känns fortfarande som att det kan inte bli bättre än så här, men nu har jag börjat inse att det  kan det visst det. Alla åldrar har sin charm.

När jag tänker tillbaka så här så känns det så himla rätt att det kommer ett till barn att få glädjas över. Det är nästan så att jag känner att det kan ju aldrig räcka med 2 =) Säg inte det till Fredde för han var nöjd med en, det krävdes en hel del övertalning för att få en nr 2 där. Men med de här tankarna rullandes i huvudet så kan jag med glädje gå resten av tiden, (men tro för guds skull inte att jag tänker sluta klaga ändå) för det är mer än värt mödan! Mer än värt det!