Snyft

Jag vet att ni alla förmodligen snart slutar att läsa min blogg för att ni är så trött på mitt gnällande. Men än är det inte slut....Att ha en 95årings kropp med en riktig kanonkula som hela tiden är i rörelse är inte riktigt lika roligt som det var förra gången. Imorse när jag kom till jobbet hade jag en fullspäckad dag men dom flesta kunderna avbokade. Så jag har egentligen inte gjort många knop på jobbet idag och ändå är jag helt handikappad nu. Jag åkte direkt från jobbet till Tuvas dagis för ett utvecklingssamtal. Jag hade ont i ryggslutet under dagen på jobbet men inget som jag inte kunde leva med. När mötet på dagis var slut höll jag inte på att ta mig därifrån. Efter jag suttit ner hemma och ätit hade jag så ont så jag knappt kunde ta mig från köket till vardagsrummet. Och nu är det ännu värre. Vilken smärta. Kan det ens göra så här ont? Va händer med min kropp? Den verkar helt och hållet ge upp. Jag måste nog tyvärr ringa till min husläkare imorgon och till Mvc och fråga om det finns nån sort hjälp att få. Mitt största problem är att jag är tvungen att jobba fär att få nån sorts ersättning medans jag ska vara mammaledig. Den ska ju räknas ut på min nuvarande lön har jag precis blivit informerad om. Hur ska detta sluta? Jag får be om ett mirakel helt enkelt. Nu har det blivit värre och värre för varje dag. Jag gör inget annat än att klaga och jag är urless på mig själv till och med. Stackars Fredrik! Och sen ska vi inte ens tala om hur jag skulle må om jag dessutom skulle behöva bli sjukskriven...jag gör mig inte så bra hemma....Har varit sjukskriven en gång och det var precis det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Just nu sitter jag och irriterar mig på hur stökigt det är här hemma. Men det finns inte en möjlighet att jag skulle kunna böja mig ner för att plocka upp ens en enda av sakerna som skulle behövas tas upp. Dessutom står maten som Fredde varit så duktig och lagat kvar på spisen och behöver packas ner i matlådor. Bara tanken på att ta mig in i köket får mig att vilja gråta. Hur i hela helvetet ska jag ta mig upp för trappen och till min säng sen?Jag kan inte direkt lägga mig på soffan heller ifall Tuva skulle vakna däruppe mitt inatten.

För att återgå till lite roligare samtalsämne så ska jag berätta att dagispersonalen tycker att Tuva är så härlig, snäll och omtänksam. Hon tänker på att alla barn ska ha det bra jämt. Och om hon te.x får en macka vid mellis och det tar lite längre tid innan nån annan får så säger hon till direkt att "den" också måste få. Min sötnos. Och så tycker dom att hon har blivit så mycket duktigare med talet och att det då också har blivit bättre i leken eftersom hon får mer självförtroende. Det var egentligen inga nyheter men som förälder så blir man löjligt glad att få höra possitiva ord om sitt barn. Så man blir alldeles tårögd =) Om det nu (som alla säger) kan vara möjligt att känna likadant för ännu ett barn som jag gör för min lilla älsklingstjej så är det till och med värt alla dessa plågor!

Kommentarer
Idis

Usch Tessan. Låter vidrigt.. med RÄTT att bitterfitta!

2009-10-27 08:56:44



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0