Varför är det ALLTID så att en läkare tror att man ljuger när berättar om sina problem. Eller bryr dom sig bara inte. Jag känner mig alltid i vägen och som att dom inte lyssnar när jag kontaktar sjukvården. För att ta ett ex så var det Tuva när hon var 1½ år. Hon hade så svår astma då så hon inte kunde sova för hon knappt kunde andas. Och på slutet så kunde hon  inte ens leka för vid anstränging blev det för svårt att andas. Hon var inskriven på barnkliniken och vi hade en sort astma medecin som uppenbarligen inte hjälpte. Jag tror att jag ringde tio gånger till barnkliniken och bad att få komma med henne så dom skulle ta en titt på henne. Men dom sa bara att vi fick vänta på våran återbesökstid. Jag frågade när den skulle inträffa eftersom det var ett år sen hon hade varit där senast, men det kunde dom inte svara på. Det slutade det en dag var en barnläkare som var i närheten när Tuva lekte, det här var alltså helt privat. Hon kom fram till mig och frågade om jag inte skulle ge Tuva medecin. Jag sa att jag hade gjort det, men gjorde det igen  och förklarade min situation. Hon tittade på mig som om jag vore dum men gick sedan tillbaka till sitt. Efter en stund kom hon tillbaka och sa att hon skulle prata med dom på barnkliniken så skulle dom ringa mig. Hon återgick till sitt men kom tillbaka igen efter en stund och sa att hon skulle ta tag i det personligen dagen efter så att vi skulle få en tid så fort som möjligt. Och till slut så slutade det med att hon kom tillbaka och sa att vi skulle gå till apoteket direkt nästa morgon när det öppnade för att ta ut ett recept på en ny medecin som hon skrev ut. Sen blev det fart på barnkliniken. Jag var så himla förbannad. Ska man behöva känna en läkare för att ens bli trodd att man är dålig?!?!?

Ganska snart efter det här hade jag några incidenter med min mage. Det går en sjukdom i min släkt, en tarmsjukdom. Med liknande symptom som jag hade. Efter att ha varit till hälsocentralen, där dom i stort sett skrattade åt mig, flera gånger så gav jag upp. Men jag fick så int flera gånger så jag bara låg och skrek hemma och inte var vid medvetande. Fredde ringde sjukvårdsrådgivningen (en lördag) som tyckte att han skulle ringa hälsocentralen på mån. *suck* Där skickade dom iaf upp mig på akuten där jag fick vänta 6 timmar. Sen kom det en läkare som tittade på mig och sa att jag såg då ut att vara vid medvetandet nu. Han undersökte mig inte alls. Han sa att det var iaf inte blindtarmen för det visade ett blodprov som jag tagit när jag kom in. Jag fick gå därifrån. Men när smärtorna kom tillbaka började jag använda mammas medeciner och med dom så blir det bra när det kommer.

Det här är i stort sett min erfarenhet av sjukvården. Tills nu. Den här graviditeten. Då det också känns som om ingen lyssnar och alla tror att jag är en sån som gnäller hela tiden så det är inget man behöver lyssna ¨på. Nu har jag fått nånting vitt i mitt urin. Plus att jag har riktigt värkar då jag måste ta tag i nånting och stå och pusta tills den går över. När jag fick tag i en barnmorska idag så tyckte hon att det lär ju inte bra och att det måste kollas upp eftersom det kunde vara så att jag börjat öppna upp mig. Jag fick en läkartid....om 3veckor!!! Men hallå! Dom bara kan ju inte lyssna på vad man säger. Nu har jag kommit till samma punkt som jag gjorde med magen. Jag orkar inte tjata på dom nå mer. Jag har inget förtroende för dom så nu skiter jag i att ringa dom där idioterna. Jag hatar att gnälla och jag tycker inte att man ska behöva tjata, eller till och med ljuga och överdriva för att nån ska kolla upp en. Huvudvärken som jag har tyckte hon att jag minsann kunde gå till hälsocentralen med. Fast dom förra veckan sa åt mig att ringa om den inte blev bättre. Jävla klåpare, jag skiter i er!!!