Efterdyningarna av klådan börjar se sitt slut och mina stympade naglar har fått börja växa igen. Lite färg och och små klistermärken på och jag känner mig som en ny människa. Korvfingrarna är snart ett minne blott. Men det riktigt I-landsproblemet är ju hur svårt det kan vara att hålla sig stilla den lilla tiden det tar för naglarna att torka. Jag håller på att blir galen just nu av att se posten ligga där och bara skrika efter att öppnas...."öppna mig, det gör inget att nagellacket inte är riktigt torrt"


3 fattiglappar på bio igår. 2 arbetslösa och en ivalid utan sjukpenning. Ida, Karin och jag tog och och såg 2012. Sena var vi också och missade första 5 min, men vem bryr sig. Det var ju inte direkt så att det inte gick att förutse vad som skulle hända. Filmen var sevärd, häftigt gjord. Men den lämnar ju så mycket knepiga tankar rullandes i huvudet på en. Jag ska inte gå närmare in på dom eftersom ni kanske vill se filmen först. Men jag undrar bla vart giraffbajset tog vägen?

Jag är en patetisk människa som är livrädd för att dö. Det är för mig det mest plågsamma jag kan tänka på. Döden. Vad händer? Vart tar "jag" vägen? Ni vet, "jaget" som sitter innanför mina ögon(som det känns), försvinner det bara? Eller blir det nergrävt i mörka kalla jorden och fryser i ALL EVINNERLIGHET?Kan nån i så fall uppfinna batterier som vara i all evighet och slänga i en ipod i min grav. Himlen låter ju så himla mycket bättre kan man tycka. Och sen sättet man ska dö på. Helst helt ovetande i sömnen av ålderdom tycker jag. Men att stå och se en stor våg eller jorden som rämnar, komma emot en....hugah. Vilket hemskt avslut. Att vara sååååå rädd som man bara kan bli i sitt sista ögonblick. NÄÄÄ! Tsunamij-veln förstörde min sinnesro som ni nog kan förstå. "Dom" säger att drukna ska vara ett behagligt sätt att dö på. Men jag har gjort det i sömnen många gånger och jag säger bara: PANIIIK! Eller brinna upp.....aaaaaaaaaaajjj!!. Jag vill inte *snyft*