Jobbintervju
Idag var jag på arbetsintervju på polhemsskolan. När jag klev in genom portarna på min gamla gymnasieskola började fjärilar susa runt i magen och pulsen bultade lite extra snabbt. Jag hade inte alls förväntat mig att bli nervös. När jag kom in på rektorsexpeditionen fick jag sitta ner och vänta några minuter, under vilka jag hade tid att lugna ner mig.
När sedan det bekanta ansiktet på rektorn dök upp leendes, var nervositeten som bortblåst. Två av mina gamla lärare var också med på intervjun. Deras taktik gick i stort sett ut på att skrämma mig därifrån. De berättade om hur jobbigt, jobbet var och hur olika eleverna är osv. Jag hade svar på tal, som oftast, och skötte mig galant. Jag kan med säkerhet säga att de alla tre, gillade mig. Nu handlar det bara om vilka de andra som söker är och om deras kvalifikationer ser bättre ut. Jag hade inte kunnat åstadkomma ett bättre möte än jag gjorde och väljer det nån annan har det förmodligen med erfarenhet och meriter att göra. Det kan jag i nuläget inte påverka. Jag känner mig helt nöjd. På måndag skulle de ringa om ett besked. Spännande!
Brynässkolan
Idag var vi och tittade på alla grundsärskoleklasserna som finns i Gävle. I helhet var intrycket mycket mer positivt än jag hade förväntat mig. Fördomsfull som man är har man sett framför sig barn som dreglar och låter konstigt och som inte kan prata. För det första så var det inte så i de här klasserna. Intrycket av alla barnen var så positivt att jag känner att jag skulle vilja jobba med sådana barn. De är Goa och glada och väldigt charmiga. Det fanns ett lugn i de små grupperna som inte finns i den vanliga skolan.
Vi är helt överens om vilken skola vi ska välja och lotten föll på Brynässkolan. Läraren där var fantastisk! Lokalerna var helt ok, men de ska byta och flytta till Stenenerg om ett år så det är inte det viktigaste. Skolgården känns lite tråkig men om ett år blir de som sagt granne med stenenergsparken och det blir ju toppen.
Fritidverksamheten var också en av anledningarna till att Brynässkolan blev den skola vi väljer. Samma pedagoger finns kvar under fritidstiden på Brynässkolan. Men barnen i särskoleklassen får gå ner till de andra barnen på "vanliga" fritids om de vill. Känner de att det blir rörigt och jobbigt kan de välja att gå tillbaka till sina klassrum igen. De kunde även få ta med sig en kompis från "vanliga" fritids upp för att leka under lite lugnare förhållanden.
Alla praktiska ämnen har de mer tid av än barn som går i vanlig grundskola, vilket kommer vara toppen för Tuva.
I övrigt var det sofiedalsskolan i Valbo som kändes näst bäst. En gullig lärare, men inte lika solklar som den på Brynäs. Men där var det allra bästa att de gick in i simhallen och simmade 1 gång i veckan. Utöver gymnastiktiden. Det hade jag önskat att de hade på Brynässkolan också!
Gruppen som hon kommer gå i, som den såg ut nu, innehar 6 barn på 3 vuxna. Sedan fanns det en grupp i rummet bredvid dit man fick flytta upp runt klass 6. En flicka hade precis blivit flyttad dit nu i tidigare ålder för att hon var så duktig. Det känns skönt. Att man även sporrar barnen att bli bättre!
Dagen har varit fantastisk och vi har fått möta så många mysiga, charmiga barn. Och framförallt så känner vi att det här är ett forum för Tuva! Det är en skolform det här också och hon kommer att lära sig saker ändå. Trots att särskola låter så hemskt. Fördomar kryper in och fastnar lite överallt i oss tydligen och jag tror att vi gör rätt i att försöka ändra våra tänkesätt i många avseenden och frågor. Många gånger vet man inte ens själv att man har en fördom om någonting.
Särskola
Ja som jag nämnde tidigare så har vi blivit rekommenderade att Tuva borde gå på särskola. Jag tycker när jag listar fördelar och nackdelar att det låter som en sjävklarhet och känns helt rätt. Men när jag tittar på Tuva och är med henne känns det konstigt och jobbigt.
Som det är nu verkar de andra barnen redan reta henne lite. Men hon verkar inte förstå att det är något dåligt. Om hon ska gå kvar i en vanlig skola kommer hon att behöva gå efter särskolans läroplan. Hur länge dröjer det innan de andra barnen upptäcker det och retar henne för det?
Personalen på särskolan är utbildad inom alla hennes olika diagnoser medans de på vanliga skolan inte har en enda som är det. Inte ens inom ett område.
Hon tycker redan nu att det är jobbigt i skolan och blir bråkig, arg och ledsen hemma på grund av överkraven i skolan. I Särskolan får hon jobba i sin egen takt efter sina egna förutsättningar. Det vet man ju hur viktigt det var att ligga först i skolböckerna när man gick i skolan. I vanlig skola kommer hon aldrig att ha möjlighet till det medans hon i särskolan kanske kan ha möjlighet att glänsa. Särskolan är dessutom anpassad på alla sätt och vis för barn med speciella behov. Få barn på många vuxna, extra tid till praktiska ämnen som gymnastik, slöjd och hemkuskap.
I vilket fall som helst ska vi den 29/5 få åka och hälsa på i alla särskoleklasser som finns här i stan. 5 besök. För att bilda oss en uppfattning. Det finns 2 olika grupper inom särskolan. Antingen går man i en aktivitetsklass, den är för de med grav utvecklingstörning. Där det mest går ut på att aktivera sig. Eller så går man i grundsärskoleklass. Då lär man sig samma saker som i vanlig skola fast man gör det i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. De får välja själva (eller vi som föräldrar) om de vill ha betyg eller inte. Om man får betyg så är de inte avgörande för att gå vidare till gymnasienivå. Alla som vill gå på gymnasiet, får gå på gymnasiet.
Jag önskar och hoppas att en av de här klasserna kommer att kännas som att vi har hittat rätt. Att vi får en typ utav aha upplevelse och bara vet att det är här hon måste gå. Annars vet jag inte riktigt vad eller hur jag ska göra.
Det är definitivt inget lätt beslut. Jag önskar jag visste vad som är rätt. Om det bara fanns ett facit.
Full rulle
Jag börjar känna mig som en pensionär. Sen jag slutade jobba verkar jag ha ännu svårare att hinna med saker. Eller egentligen inte. Men om jag nu ska hinna städa, tvätta, laga mat, vara med barnen, dricka kaffe, läsa tidningen och plugga engelska, så förvinner tiden. Framför allt när jag har näsan i engelska boken. Vips så han man slagit ihjäl 3 timmar. Idag efter 3,5 timmes engelska var jag dessutom tvungen att ta en stödvila på 30 min innan barnen skulle hämtas. Det var som att gå in i en vägg. JA, jag säger ju det....pensionär.
Jag har många järn i elden så att säga. Jag har sökt till komvux i höst för att läsa upp sådana ämnen som vi inte fick läsa på frisörprogrammet (läs obslinjen) som bla Matte jävla B. Jag har desutom sökt lärarutbildningen om gymnasielärare till hösten. Och på tisdag ska jag på en intervju i Falun till hälso och vårdadministratör utbildningen som jag också sökt till hösten. Och på torsdag ska jag på en intervju på polhemsskolan där de söker en frisörlärare till hösten. Jag ska ju såklart inte göra alla de här sakerna samtidigt, utan jag måste ju välja nåt. Kanske får jag kommer jag bara in på ett ställe, kanske inget, eller kanske alla. Vem vet? Det skönaste med det är att det känns som det kvittar. Jag tar det som det kommer. Och det känns otroligt skönt. Ingen stress!
Att vara eller inte vara
Det är frågan. Hitta-Nemo-Långöra verkar ha lite problem med att orientera sig till vilken ras han tillhör.
Må han vara en "boll" kanske? Han är iaf kär i en fotboll som han försöker avla sig med. Han släpar med sig den där bollen överallt, i buren, under soffan, ut på altanen, upp på soffstödet.
Kanske är han en katt? Ett av hans favorit nöjen är att utforska typiska "kattplatser". Jag hoppas att han har insett nu, efter att 4 gånger har rivit ner allt på fönsterbrädan när han hoppar upp dit, att han kanske inte är smidig nog att sitta där. Hans nya favoritställe är på armstödet till soffan där han vill sitta och bli klappad. Man riktigt väntar på att han ska börja kurra när som helst. Han verkar dessutom planera ett försök att ta sig upp på platt teven. Han sitter på tv bänken och spanar uppåt...aj aj Hitta-Nemo-Långöra!
Pappersstrimlare skulle vara ett passande jobb för våran kanin. Han älskar papper! Alltså som måltid. Han sitter oftast i pappersinsamlingen och smaskar men har nu även börjat stjäla "mat". Han hoppade för ett tag sedan upp bredvid mig i soffan när jag satt och läste en bok. Snabbt smaskade han i sig hörnet på bokpärmen. Rackarns! När jag sitter och pluggar engelska smiter han dit och tar tag i mina engelska böcker med tänderna och drar iväg med i en sjuhundrades fart.
Jag set honom allt som oftast kasta dreglande blickar på posten som jag tar in. Hoppas att han aldrig lät sig att hoppa upp på köksbordet!
Han har flitigt hjälp plattsättaren som kaklat vårat badrum att ta ur plattorna i kartongerna genom att helt enkelt äta bort kartongen. Undra om det kanske kan innebära avdrag på tidskostnaden?
Kommer ni hit på besök får ni vara beredd på att kasta igen dörren omedelbums, annars kommer det en kanin i full språngmarsch för att kasta sig ut i det gröna.
Hitta-Nemo-Långöra är en älskad medlem av den här familjen och jag undrar ofta vem som höll mig sällskap innan han började göra det...
Toalettbesök
Vi har börjat använda oss av bildschema av olika slag här hemma åt Tuva. Under alla utredningar hon har gjort så har det visat sig att hennes "arbetsminne" är väldigt dåligt. Hon har svårt att komma ihåg olika moment. Att gå på toaletten är för de flesta en självklar sak där alla steg sker automatiskt. Det gör de inte för Tuva. Hon glömmer lätt nåt moment. Ett tag var det oftast att torka sig. Eftersom det måste lösas på något sätt satte vi upp ett bildschema som hjälpte ganska bra med det problemet. Men då kom ett nytt problem...nån hade glömt bort att sätta en bild för spolning. Så jag ber om ursäkt på förhand till alla gäster som kommer hem till oss och möts av gammal avfall i toaletten. Förhoppningsvis får vi ett nytt, påbyggt bildschema snart!
Ljud
Tuvisen blir känsligare för ljud för varje vecka som går nu. Det är vanligt att barn med autism har bättre/känsligare hörsel än oss andra. Många gånger kan de föra ett jädra oväsen själva utan att det gör något, men sen klarar de inte av att andra gör ljud. För ett tag sedan började Tuva hyssja mig när jag pratade. Jag pratar oftast lite för mycket så det är nog fler än hon som skulle vilja göra det egentligen. Det övergick i att hon blir irriterad av att sitta bredvid 2 personer som pratar med varandra. Om te.x mamma och jag sitter och pratar bredvid henne och hon inte kan gå undan, då säger hon "va tyst!" Det kan ju komma ganska olämpligt och låta väldigt oförskämt. Första gångerna trodde jag att det var en uppmärksamhetsgrej men jag har nu insett att det är ljudet hon tycker är jobbigt.
Idag var vi på kalas och då var det många som pratade samtidigt. Då höll hon på att krypa ut skinnet. Hon tjatade om att hon ville gå hem och att hon kände sig sjuk. Hon blev nästan lite deprimerad. Hon försökte gå in i ett annat rum och stänga dörren men det hjälpte nog inte så mycket.
Stackars Tuva!
Jag går hela tiden och väntar på den där tiden när allt det här ska kännas lite lättare. Och istället så blir det hela tiden svårare i och med att alla hennes sinnen utvecklas så att de blir känsligare.
Cykeltur
Så efter väldigt många omgångar av träning tjat och skrapsår lyckades Tuva äntligen att lära sig cykla utan stödhjul. Stoltheten gjorde mig 10 meter lång och ögonen blev blanka av tårar. Och Tuva sen då, med ett smile större än någonsin vinglade hon runt mellan häckarna runt lekparken. Tiden som gått sedan dess måste hon ha cyklat 1000 varv runt den där lekparken och haft hål på lika många byxor. Min stora tjej berättar för alla, både de som vill lyssna och även de som inte vill, att hon kan minsan cykla.
Vi cyklar till skolan varje morgon och igår gjorde vi en liten cykelutflykt till en annan lekpark i det härliga vårvädret. Tyvärr var det lika svårt som vanligt att få med Tuva på bild men någon enstaka fick jag på henne också.
London
Det här var min andra resa till London och innan vi åkte tänkte jag att vi bara skulle strosa runt lite och njuta av att vara barnlediga. Det är svårt att bara strosa runt lite lugnt i London. Det finns miljoner saker att se och lika många affärer att springa i. Dessutom är avstånden långa så det blev nån mils prommenad varje dag. Vi fikade och tittade i stånden vid covent garden. Vi såg Big Ben och London eye. Vi åkte en snabbis till Buckingham palace men jag blev så besviken att man inte fick gå närmare! man fick stå 10-20 meter bort bakom världens största staket. Vi såg picadilly circus och trafagar square. Det blev massor av billig shopping. Och så fick jag tillfälle att umgås lite med världens bästa Ingela, nåt mina barn blev väldigt avundsjuka på. Och så såg vi såklart Andreas i Mamma Mia. Höjdpunkten och egentligen anledningen till att vi åkte från första början.
Sista april och Lias 1 års dag
Sista april firades med att Lia fyllde 1 år. Det bjöd på 1 års kalas med god mat och det avslutades med ett fackeltåg till kasen och ett hejdundrande fyrverkeri.
Sista arbetsdagen
Idag skulle jag ha jobbat min sista dag på haircity. Men Det ville sig inte riktigt. Nellie blev sjuk. Igen. Hon är då sjuk jämt min lillfis. Nu på kvällen visade tempen på 39.0. Stackars liten. Så jag fick vabba min sista arbesdag. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig.
Idag blev det lite kallabalik här ute på gården när några kids fick för sig att lyfta brunslocket utanför våran gård så att det blev ett gapande hål i marken som var lagom stort för ett litet kid att ramla ner i. Läskigt. Det skapade stora rubriker runt i alla småbarnshus här, och maken till folksamlingar har jag bara stött på under städdagarna. Man har nu bankat fast brunslocket och meddelat områdets ordförande, så blir ordningen återtälld utanför vårat hus och vi ser än en gång bara en stenmur utanför vårat fönster. Precis som det ska vara.
På tal om städdag så har jag gått och väntat på ett anslag om när den ska äga rum. Tuva har tjatat sedan i mars. Det är hennes favorit "högtid" på året. Hon älskar att "jobba". Idag såg jag den efterlängtade lappen och den visade att städdagen ska äga rum i helgen när Fredrik och jag är i London och Tuva och Nellie ska åka på kosläpp med mamma och Boje. Den stora frågan är hur jag ska undkomma den stundande kollisionen....SKa jag låtsas som ingenting och låta Tuva vänta till städdagen i höst, eller ska jag säga som det är och genomleva utbrottet och alla 100 gånger jag kommer att behöva förklara varför vi inte kunde vara med? Känns lite som en loose-loose situation.
Jag har by the way börjat studera (jag gillar att använda ordet studera istället för plugga fär det låter smart, och jag vill låta smart) Engelska B, eller som den nu för tiden heter. Engelska 6 kursen. Vilket är oerhört passande efter som vi på lördag drar till London i 4 dagar.
Ny inriktning
Det är nu ett drygt halvår sedan Tuva fick diagnoserna autism och ADD. Det har varit ett väldigt jobbigt halvår för oss. Först fick vi vänja oss vid tanken och chocken över beskedet. Och innan det riktigt hade lagt sig så skulle vi kastas in i en helt ny värld där föräldrautbildningar och diverse nya kunskapsområden skulle tillhöra. Det är först nu som jag känner att jag emotionellt börjar greppa allting. Mitt i allt det här kaoset i min hjärna skulle jag försöka anpassa Tuvas liv på bästa sätt för henne. Det kan jag säga att det är mycket svårare än jag hade kunnat ana. Inte minst för att det många gånger inte är helt solklart vad som är bäst för henne.
Nu fick hon idag också diagnosen utvecklingsstörning. Ordet i sig låter fruktansvärt i mina öron men betyder ju precis som det låter. Hon har en störning i utveckligen. Som dessutom hade blivit tydligare nu under det halvår som gått sedan hon gjorde förra testet. Hon ligger nu ännu längre efter sina jämngamla i utvecklingsnivån än för 6 månader sedan. Det gör att de tror att glappet kommer att bli större med tiden och därför rekommenderas särskola. Ett dilemma och beslut som jag nog kommer älta mer här senare.
Vi har försökt att anpassa alla vardagsrutiner så att det ska underlätta för henne. Dra upp den högra persiennen och sedan den vänstra, lägga fram alla kläder på kvällen innan sovdags och sätta på sig i rätt ordning varje morgon. Fråga exakt lika varje morgon. "Vill du ha rund eller fyrkantig macka?", alltid samma svar, samma pålägg osv. Det låter väl lätt som en plätt. ALLT ska skötas lika. Men kruxet är att det ändå när som helst kan bli fel. Och det vet man inte före.
Vi har sett till att alla i familjen har fått sin egen fasta plats vid matbordet. Vi har börjat använda bildscheman för att underlätta för henne så att hon inte ska behöva undra hur hennes dag kommer att se ut. Begrepp som strax, om en stund och snart är obegripliga för henne men om jag säger åt henne att titta på schemat hur många bilder det är som ska göras före innan det hon undrar över så förstår hon lite bättre.
Vi har bildstöd på toaletten med bilder som visar vad som ska göras och i vilken ordning eftersom hon annars glömmer hur och vad man ska göra. Hennes arbetsminne ,som man så fint kallar det, är väldigt dåligt och hon kan därför inte komma ihåg sådana saker som för oss är självklara. Inte konstigt att hon har så svårt att lära sig att cykla. För henne är det som att börja om från noll varje gång.
Bloggen har blivit lidande av att jag haft så många bollar i luften och kanske inte mått så där vidarevärst bra mitt i allt det här. Men nu känner jag att jag saknar att få lufta tankarna. Jag har sagt upp mig från mitt jobb och jobbar sista dagen imorgon. Jag sitter här och funderar på om jag ska starta upp en ny blogg där jag kan yttra mina tankar och känslor om hurdet är att leva med ett barn med funktionshinder.
Att Tuva har sina diagnoser beror inte på att vi älskar henne mindre, de finns där även fast vi älskar henne mest av allt i hela världen.
Välkommen till min värld. 
