Tack alla för att ni var med och förgyllde en oförglömlig kväll! Och tack för alla fina presenter!

https://cdn1.cdnme.se/1090008/6-3/pic_5235cb7e9606ee687068ed8e.jpg" class="image">

Jag är inte vidskeplig. Fredag den trettonde sägs vara en allmän otursdag, men inte min. Jag började min morgon med att få det härliga beskedet att vi får hyra den lägenhet som vi gått och väntat på svar om till våran 30års Baecelona resa. En stor och fin lägenhet med 2 badrum.

Morgonen fortsatte med en lyckad lektion där vi började med diskussionsuppgifter och sedan hade vi prov som kändes som det gick bra. Vi fick sedan tillbaka våra förra prov där det visade sig att jag var den enda som hade alla rätt i klassen. Woop woop nailed it! Sjukt skön känsla. :p

Imorn blir det 30 års fest för hela slanten. Tjohooo!

Igår var det föräldramöte i Tuvas klass, Skeppet. Fettämnes verkligen rätt att ha henne där. Hon har redan efter bara några veckor lärt sig att se skillnad på bokstäver och siffror och lärt sig en hel massa saker. Jättekul! De hittar dessutom på väldigt mycket skoj. Idag ska de till Hillevik för att paddla kanot.

Imorse när jag släppte av henne blev hon överlycklig när hon fick se en äldre pojke i klassen som hon sprang fram till med lyckliga steg och gav en kärleksfull kram. Sedan förkunnade hon för mig att hon är kär i honom. Naaaaw. Normaliseringstecken i mina mamma ögon <3

Idag har vi storstädat. Tillsammans. Det gick inte vara fortare än när jag gör det själv, jag var dessutom inte arg som ett bi efteråt. Nöjda och glada. Men vad är tacken vi får....JO...bananflugeinvasion! Vidrigt! Vi har aldrig haft en enda bananfluga hemma förut. Nu kryllar de helt plötsligt. Usch va äckliga! Jag röstade för att ställa ut ett glas med vinäger och diskmedel I varje rum, Fredrik dämpade hysterin till ett glas per våning. Måtte det hjälpa! Annars flyttar jag!

Skulle gå in och kolla en sak från 2011 och fick uppleva en riktig nostalgitripp utav korten på tjejern <3 Tänk att de har varit så små :)

Även mina byxor verkar ha gjort sitt...

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det en dålig dag för Tuvisen som mår skitdåligt. :( Allt är fel. Det spelar ingen som helst roll hur jag lirkar eller försöker så bara grinar hon och skriker. Mitt i allt elände säger hon dock " Aj, jag har brutit handningslederna(läs handlederna)" lite gulligt :)
Men även jag mår väldigt dåligt av att se henne så här. Hon blir så deprimerad. I fredags var det samma sak. Vi har anmält henne till dans på Uddans på fredagar och det verkar stressa henne att ha någonting förutbestämt. Vi kunde inte få med henne till dansen i fredags. Jag vill ju inte tvinga henne. Dansa skulle hon ju göra för att det är roligt.
I lördags var det samma sak. Vi skulle åka och titta på hästhoppning. Både Ida och Charlotte skulle tävla. Det gick inte. Hon var helt förtvivlad och mådde jätte dåligt så vi kunde inte åka. Idag har hon grinat lite extra mycket för just det. "Jag ville ju åka och titta på hästhoppning" uuuuäääää....!

Att hon är så här deppig får mig att känna att jag borde skynda på det här med ADD medicineringen. Om den kan hjälpa henne till ett gladare tillstånd så vore det toppen. Vi har ju bara väntat i ett halvår på att de ska ta några tester på henne för att se om det är någonting som hon kan ta.

Idag fyller min underbara kompis Ida 30 år och jag är rädd att Tuvas humör kommer att ställa till det så att jag inte kan åka och gratta henne :( Stort grattis på födelsedagen kompis! Vad jag är glad att kaggar en vän som du <3

2 timmars självplågeri slutade i att strumporna åkte på igen. Jag konstaterar att jag kan

1. Sova med strumpor och stå ut med vidundren

2. Försöka lära mig att sova utan strumpor och riskera att hamna på "hispan" utan fötter

Jag väljer alternativ 1!

Jag tänker prova att för första gången på iaf 15 år, att sova utan strumpor. Jag tvivlar på att jag kommer kunna somna så här men jag ska ge det här en ärlig chans. Nu när de är svettfria och allt. Synd att de ska vara så rackarns äckliga de där groteska sakerna vi har längst ner på kroppen. Som yngre ville jag, kanske bekant för vissa, hugga av dem och gå på "stumparna" istället. Jag kan ändå känna mig ganska glad att jag aldrig verkställde den tanken. Då hade jag förmodligen suttit inspärrad på hispan nu, utan fötter...

Vi har sådan otrolig tur att ha så fina grannar som vi har! Familjen som bor nedanför oss fungerar som Tuvas batteriuppladdning. Hennes två bästa kompisar bor där. Ett par tvillinggrabbar som hon leker jättebra med. Sedan är det främst deras pappa och bonusmamma som underlättar gör hela våran familj. Även dagar då grabbarna är hemma hos sin mamma i Fridhem så brukar Tuva gå hem dit för att ladda upp batterierna. Jag tror att hon hår dit för att få vara ifred. Sedan Nellie blev större tar hon större plats och det gör det svårare för Tuva. Bara senaste veckan har Nellie lärt sig spela tv-spel. Super min Marion som hon säger ;) Tuva klarar inte alls av att både hå framåt, hoppa, skjuta och titta vad som händer på tv:n samtidigt. Detta gör henne oerhört ledsen och orolig. När lillasyster klarar av det men inte hon. I lördags då detta hände gick hon hem till grannarna och satte sig tyst på golvet och lade pussel i flera timmar. Sedan kom hon hem mycket gladare.

De är en oerhört fin avlastning gör oss allihopa! Vad glad jag är att de bor granne med oss! Det är inte alla som Tuva känner sig så trygg med.

Idag när hon var tvungen att komma in för kvällen fick hon ett rejält utbrott och ligger nu på soffan, helt utslagen.

Nu får dessa ge upp efter 7 lagningar, 2 senast igårkväll. Med hål på båda knäna och 2 stora i stjärten åker de nu i soporna. De överlevde 9 dagar, nästan rekord länge med andra ord.

Jag konstaterade förra veckan efter mitt första prov på högskolan att lässkallen satt kvar och presterade efter förväntan. Gårdagens lektion om verbböjning i alla dess knepiga former(namnen på formerna är det knepiga, inte hur man böjer själva ordet) och pronomen gjorde mig kallsvettig. När de 2 som jag kommit närmast i klassen sitter och nickar instämmande till läraren och svarar att det minsann är ett finit verb som står i preteritum kunde de lika gärna ha pratat grekiska, så lite förstod jag. När jag sen på rasten uttryckte att jag tyckte det var mycket konstiga ord och att det kändes svårt, tittade mina klasskompisar medlidsamt på mig och säger att det minsann är mycket svårare med verbböjning i spanska språket. Like I care...börjar nu fundera om lässkallen som bevisat sig finnas där möjligen har blivit en hel del föråldrad? Jag bara hatar att inte vara bäst i klassen dock! Det gnager i mig. Och jag inser att det kommer att bli svårt när en av "kompisarna" har läst 90hp svenska och jag inte har pluggat på 11 år.

Men känn ingen fruktan gott folk! Det här lär jag in snabbt idag tillsammans med min nya studybuddy, nespresso the machine. P.S. Han känner George Clooney, de är på reklam tillsammans. Mmmmm gubbsnygg! D.S