Jag konstaterade förra veckan efter mitt första prov på högskolan att lässkallen satt kvar och presterade efter förväntan. Gårdagens lektion om verbböjning i alla dess knepiga former(namnen på formerna är det knepiga, inte hur man böjer själva ordet) och pronomen gjorde mig kallsvettig. När de 2 som jag kommit närmast i klassen sitter och nickar instämmande till läraren och svarar att det minsann är ett finit verb som står i preteritum kunde de lika gärna ha pratat grekiska, så lite förstod jag. När jag sen på rasten uttryckte att jag tyckte det var mycket konstiga ord och att det kändes svårt, tittade mina klasskompisar medlidsamt på mig och säger att det minsann är mycket svårare med verbböjning i spanska språket. Like I care...börjar nu fundera om lässkallen som bevisat sig finnas där möjligen har blivit en hel del föråldrad? Jag bara hatar att inte vara bäst i klassen dock! Det gnager i mig. Och jag inser att det kommer att bli svårt när en av "kompisarna" har läst 90hp svenska och jag inte har pluggat på 11 år.

Men känn ingen fruktan gott folk! Det här lär jag in snabbt idag tillsammans med min nya studybuddy, nespresso the machine. P.S. Han känner George Clooney, de är på reklam tillsammans. Mmmmm gubbsnygg! D.S