Så efter väldigt många omgångar av träning tjat och skrapsår lyckades Tuva äntligen att lära sig cykla utan stödhjul. Stoltheten gjorde mig 10 meter lång och ögonen blev blanka av tårar. Och Tuva sen då, med ett smile större än någonsin vinglade hon runt mellan häckarna runt lekparken. Tiden som gått sedan dess måste hon ha cyklat 1000 varv runt den där lekparken och haft hål på lika många byxor. Min stora tjej berättar för alla, både de som vill lyssna och även de som inte vill, att hon kan minsan cykla. 

Vi cyklar till skolan varje morgon och igår gjorde vi en liten cykelutflykt till en annan lekpark i det härliga vårvädret. Tyvärr var det lika svårt som vanligt att få med Tuva på bild men någon enstaka fick jag på henne också.