Igår var det dags att springa i Hemlingby. Spåren där har ett psykiskt övertag på mig sedan Madde fick knuffa (läs bära) upp mig för mördarbacken första gången jag skulle börja jogga. Alla spår i Hemlingby slutar med en mördarbacke. Sjukt jobbigt för psyket när man är trött i mitten av spåret. Jag intalade mig själv att det var okej att gå sista biten om det blev för jobbigt. Men programmet verkar ha fungerat bra för jag kände mig riktigt stark. Jag tog mig igenom fem kilometers spåret och upp för sist backen utan problem. Skön vinst för psyket. Jag tror aldrig jag kännt mig så pigg när jag väl kommit i mål. 

Vi är några tjejer som har bestämt oss för att springa tjejmilen i höst. Jag har aldrig sprungit ett lopp förut. Om man inte räknar vårruset när jag var typ tio år.  Det känns kul, framförallt känns det roligt att ha kommit igång. Nu ska jag bara försöka att inte springa med andra som springer mycket snabbare än mig. Det var så jag knäcktes sist jag kom igång. Jag är så dålig förlorare (I know, tråkigt personlighetsdrag) så jag tyckte inte att det blev roligt att springa när jag åkte iväg med andra som sprang mycket snabbare än mig. Det kändes som att min prestation blev mindre värd. Hädanefter ska jag springa mot mig själv och springa för att röra på mig så att jag mår bra.