Lillasyster men ändå på så många vis storasyster. Det slog mig idag, med vemod, hur hon redan formats så pass mycket av sin familjs tillstånd. Hon är anpassningen själv. Hon ger med sig efter Tuvas nycker i alla lägen. Det jag insåg idag var att hon även anpassar sig inför alla vuxna. Idag när hon staplat ved i flera timmar när Tuva var i stallet så blev hon erbjuden en glass som belöning. Så utrycker hon att Tuva nog blir så där arg om hon får en glass och inte Tuva. Tuva var inte ens där, hon var i stallet och ändå tänkte Nellie på henne. Då börjar jag fundera kring Nellies val att inte följa med till stallet. Kan det bero på att hon vill ha egen tid med andra vuxna? Tid då hon inte måste anpassa sig? Det finns en stor chans att det är så. Jag har också märkt hur Nellie som lillasyster till en krävande storasyster verkar tycka att syrran har mer rätt till alla vuxna än hon har. Hon frågar ofta om vi känt Tuva längre än henne och så vidare. Det krossar mitt hjärta när jag inser att det är sant. Inte att vi älskar Tuva mer än Nellie, men Tuva har tack vare sina diagnoser och ställning som första barnet, en särskild plats hos alla i omgivningen.