Tuvas bästisar som bor här brevid kommer hit varannan helg. Det passar Tuva perfekt. De leker intensivt i en helg och så får hon vila i en vecka och sen längta efter dem i en halv vecka. Helt perfekt! Den här helgen var en lång helg. En helg som inte är som den brukar. Jobbigt för en tjej som är i behov av rutiner. Grabbarna kom redan på torsdagen och alla barnen var så otroligt glada för det. Efter två dagar började Tuva känna av rutinförändringen och blev stingslig och orolig. Att vi sedan skulle avsluta helgen med kalas för Fredrik blev bara för mycket. Tuva hatar ju kalas. Hon skötte sig exemplariskt under kalaset och lekte med sina kusiner och hade jätteroligt. Men när alla gått hem och det var dags att lägga sig fick hon det största utbrottet hon haft på ett helt år. Efteråt var hon så himla ledsen. Stackars lilla Tuvisen :(

 

Imorse kunde vi inte få riktig kontakt med henne. Hon tittade på mig och grät och sa "Jag vill att min mamma ska komma" Det spelade ingen roll hur vi försökte övertala henne att vi var där båda två. Hon bara svamlade. Vi lät henne somna om igen och hoppas att hon skulle lugna sig. Kan det ha med epilepsin att göra? Vi kanske behöver öka medicinen igen. När hon väl vaknade var det bättre men hon vägrade att gå till skolan. Nu har jag släppt av henne men kan själv inte skaka av mig den sorgsna känslan.

 

Om två dagar ska hon åka på läger med skolan och sova i tält. Om en vecka ska vi åka til Turkiet och njuta av en härlig semester för att komma hem till ett långt sommarlov. Allt detta är saker som de flesta ser fram emot med glädje men för min dotter blir det jobbigt och skapar en oroskänsla inombords. Tidigare har aldrig en utlandsresa gjort henne orolig, hon älskar ju att bada. Men med allt annat som händer så kanske det inte är så kontigt. Vi får vara glada att ett helt läsår gick utan problem, vilken skillnad från förra året!