Nu har vi bråkat,gråtit, samsats och väntat klart på Fredrik "blixten" Söderholm. Så nu är vi på väg. Själv gav jag mig på ett äkta försök att få sitta i framsätet som en äkta vuxen men förlorade striden. Så istället för att se vägen ser jag en stor svart blobb. Mycket trevligt. Men vem vet, jag kanske kan få syn på en eller annan älg i skogen. Man kan ju alltid hoppas.
Vi har någonstans på vägen slutat att ens försöka få Tuva att sitta i baksätet. Det är på något vis aldrig värt besväret.