Jag har rannsakat mig sjäv efter föreläsningen med Emerich. Andra världskriget har alltid varit ett känsloladdat ämne för mig. Och det här väckte tankar hos mig. Tankar som aldrig tidigare har slagit mig. Eller som kanske har funnits där men som aldrig har fått komma till ytan riktigt.

 

Jag vill ändra mig. Jag har ändrat mig. Jag har inte varit särskillt förtjust i invandrare under min uppväxt. När jag tänker tillbaka på varför så tror jag att det kan bero på att jag inte har mött så många. Jag har inte haft någon kunskap. Jag har lyssnat på det som "sägs" istället för att skapa mig en egen uppfattning. Men ta en vanlig skolklass som exempel. Vilka i en klass är det ni hör talas om? Vad pratas det om när vi pratar om skolan? Jo de bråkiga eleverna. De annorlunda eleverna med diagnoser. De barnen är minoritet i alla klasser. Ändå är det dem vi hör om. Det är inte ofta man hör om de där duktiga, snälla eleverna som inte ställer till problem. En folkgrupp, så som invandrare, är bra många fler än i en klass. Om det finns många som hörs och syns finns det garanterat lika många som inte gör det. Jag skulle inte vilja bli dömd utifrån vad de som skriker högst och gör värst saker i svenska folket håller på med.

 

Jag väljer att hädanefter döma handlingar. Inte människor. Jag gillar inte det han/hon gjorde/gör, men jag tycker inte illa om människan som är han/hon. Han/hon kan ändra sig. Lika som jag nu har gjort. Han/hon kanske får mer kunskap, det kanske går upp ett ljus, eller vad som helst. Då kanske jag kan lära känna människan och tycka om "den". Man kan inte tycka illa om någon för hur den ser ut. Det råt man inte för. Man väljer inte sina föräldrar, "åh men då tror jag att jag vill ha två supermodeller till päron", man väljer inte vart man föds "jag vill gärna bo där det är varmt", man väljer inte sin hudfärg, även vi vita har olika mörka och ljusa nyanser. Däremot väljer man vad man gör med de verktyg som man har. 

 

Jag väljer att tycka illa om handlingar. Inte människor!