Att säga upp mig från mitt jobb helt "out off the blue" var nog det bästa jag har gjort efter att ha skaffat barn och träffat Fredrik. Det var väldigt länge sedan vi mådde så här bra! Här hemma vaknar vi inte före kl 9 på morgonen, oftast inte förrän kl 10. Vi har inga tider att passa och inga måste att anpassa oss efter. Vi tar dagarna som de kommer och vi anpassar oss efter Tuva så att det ska bli så bra som möjligt för henne. Vilket inte är några problem. Att anpassa sig efter henne innan våran sommarlunk var nästintill omöjligt då allt blev fel ändå. Nu är det mesta rätt, och när det inte är det så är det relativt enkelt att lösa eftersom de djupa problemen nu inte existerar.

Jag förstår nu mer varför allt fler blir deprimerade och sjukskrivna. När vi var små var oftast en förälder hemma med barnen. Om inte på heltid, så var de det på deltid. Det skulle vi alla må bra av. Jag tror faktiskt att vi skulle må bättre av det än av att ha mer pengar. Men så är det inte idag. Det bara är inte fet. Allt är upplagt för att vi ska jobba. Om jag nu bestämmer mig för att vara hemma med barnen och ta vara på tiden istället för lönen. Då passar jag inte in i samhället och blir då Nollad hos försäkringskassan, pensionen blir lidande osv. Jag kan inte annat än att tänka att sådana saker inte borde behöva bestämma om jag ska ta mig råd att vara hemma eller inte?!!!!? Borde det inte mest handla om familjens välmående och att vi faktiskt skulle klara av det ekonomiskt. När ska vi börja tänka på våran hälsa istället för våra löner och våran status?

När vi var på föräldrarutbildning på habiliteringen pratades det en del om den aktivitet som får barn att ladda batterierna och att leva upp. Vi insåg då att Tuva inte har nånting, inget, som gör att hon laddar batterierna. Och framförallt, inget som gör henne riktigt glad. Att cykla, sen hon lärde sig det. Har varit populärt, och en glädje, men ändå inte riktigt det jag sökte. Men när vi nu har varit en del i stallet och träffat hästar en hel del, så vet jag att det är någonting som gör henne riktigt glad! Och lugn. Igår satt hon och frågade ut Ida om diverse hästfrågor i timmar och bara sög i sig informationen. Människor i stallet som inte alls känner oss har flera gånger kommit fram till mig och påpekat att hon verkligen strålar som solen när hon är där. De ser det, trots att de inte har en aning om hennes problematik. Det gör mig obeskrivligt glad att hon äntligen har någonting som får hennes ansikte att spricka upp i ett stort leende! Älskade barn jag önskar att du kunde få må så här bra och vara så här lugn jämt! Varje dag på hela året,varje minut av varje timme, i alla kommande år!!!