I lördags var jag och såg Les Miserables. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Stundtals var den magisk. Skådisarna var fantastiska. Anne hathaway var grym, vem visste att hon kunde sjunga så? När sen gladiatorn himself tog ton blev jag ännu mer förvånad, och kluven. Skulle inte han vara och slåss mot lejon istället för att sjunga genom näsan? När sen wolverine dök upp med den gamle, slitne slavens (huvudkaraktären genom filmen) huvud, blev det svårt att fokusera. Den benige, utmärglade slaven som såg nästan död ut, fick helt plötslig en kropp som även den skulle passat på en gladiator, men hade samma utmärglade ansikte. Han sjöng dessutom töntig falsett varenda ord där ett tag, det blev pinsamt. Barnen i filmen var bäst, sen ungdomarna, eller vad de nu ska kallas. Jag vet dessutom inte vad jag tyckte om att de sjöng vartenda ord istället för att bara ha några sånger lite då och då. Stundtals var det spännande med nåt nytt, nåt annat. Stundtals var det pinsamt. Filmen var dessutom deprimerande och tung. Lite för mycket sad och för lite happy för min smak. Jag tror dock att filmen inte varit det minsta bra om det inte var på bio. Så jag rekommenderar inte filmen till er, tror jag...konstig film, konstig känsla.

En film som jag däremot rekommenderar starkt är Rock of ages. En film med riktig Therese-feeling! Den hade allt! Bra musik, grym musik. Bra skådisar, snygga skådisar. Förvånande skådisar även här. Vem anade att Tom Cruise skulle spela en sån här roll?! Inte jag. Kärlek, missförstånd, lyckligt slut. Se den se den se den se den se den!!

Sen har jag nog glömt att berätta att vi har bokat biljetter till London i maj. Vi ska åka och se Mamma Mia i London med självaste Andreas på scenen. Kommer bli asgrymt!!