Therese bloggar -

1 års dag

2012-10-02 10:00:00 Kategori: allmänt
(3) Kommentarer

För ett år sedan hade jag haft 2 mardrömsveckor vid det här laget. Med vånda, skräck, lycka, förväntan, ånger, rädsla och alla andra stormiga känslor som plågade mig. Den 2:a oktober 2011 hade jag nämligen bokat tid för att göra en bukplastik. Det innebär att man gör ett snitt nere vid hårfästet under bikinilinjen och tar bort all överflödig hud, som i mitt fall var lite över en dcm, nästa snitt skulle alltså läggas strax ovanför naveln. Sen syr de ihop magmusklerna, mina glipade inte fullt lika mycket som många andras gör effter graviditeter men de glipade iaf 5 cm. Efter det gör de ett nytt hål för en ny navel och sätter den på plats innan de slutligen fäster ihop de två "ändarna" på magen som finns kvar.

Som ni kanske förstår är detta ett väldigt stort ingrepp och inget man tar lätt på. Oron över att det inte skulle bli bättre var aldrig särskillt stor då jag kände att det inte kunde bli sämre.Det blev sagt redan på konultationen att mina ärr skulle bli fula eftersom jag har sådan läkhud. Jag bestämde mig för att det ändå skulle vara värt det men oron över hur det skulle kännas med de fula ärren plågade mig veckorna innan. HUR fula skulle de bli? Hur högt skulle det stora ärret hamna? Hur skulle naveln se ut? Skulle jag bli äcklad av den och ångra mig efteråt? Skulle ärret göra att jag tyckte det kändes jobbigt med bikini framöver? Frågorna och känslorna var oändliga.

Men så kom dagen och fördelarna vägde upp nackdelarna. Jag har ända sedan jag fick Tuva alltid kännt mig obekväm. Tjock till och med. Jag har bantat och tränat och gjort allt för att magen skulle minska. Det enda som hände var att ju smalare jag blev desto mer hängde den. Jag har varit på stranden så få gånger sen jag fick tuva att de skulle kunna räknas på 2 händer. Jag har varit för äcklad själv över "Stjärten på magen" som jag kallade den, för att vilja visa upp mig för andra.

Före operationen

Väl på plats kände jag mig riktigt lugn. Jag hade varit super duper rädd för narkosen men det var en ganska skön upplevelse. Jag fick nån drog innan som gjorde att jag levde rövare och det sista jag minns är att alla gapskrattar inne i operationssalen. När jag vaknade igen förstod jag inte att jag ens hade somnat. Åh vad svettig jag var. Jag försökte fråga varför de hade bäddat min mig så mycket men så insåg jag att jag var i ett annat rum. De hade rullat ihop en stor handuk och lagt den korven från ena axeln, upp över huvudet och ner över den andra axeln. Sen hade jag desutom 2 tjocka filtar uppdragna till hakan. Svettigt...

När de tog bort filtar och handuken kändes de bättre och då började jag inse att jag förmodligen var lite knasig av morfin. Jag höll låda där inne med 2 stackars tjejer som precis hade opererat brösten och så var jag så sjuuukt fnissig. Om ni tycker att jag pratar mycket normalt skulle ni träffa på mig med lite morfin i kroppen. Jag hade fått nån fixidé om att de borde kasta min bort tagna del av magen till vargarna så de stackars tjejerna med nya bröst skrattade och fick ont av det. Sen försökte jag få sköterskan och hämta magen så att jag fick se den. Om jag minns rätt ville jag hugga den lite med en kniv för allt illa den gjort mig...konstigt att de inte spärrade in mig på dårhus.

Smärtan skulle vara obeskrivlig hade jag hört men de pumpade mig med morfin så jag hade inte å ont. Det var med skräckblandad förtjusning som jag försökte ställa mig upp morgonen efter när de skulle tvinga mig på toaletten. Att resa sig upp var ju omöjligt eftersom huden på magen var för kort för det. Så jag fick restriktioner om att gå som en gammal ostkrok till huden mjuknat för att inte slita upp såret. Jag fick en hård, läbbig gördel som jag skulle ha på mig i 6 veckor. Det visade sig snart att vi skulle bli otäcka fiender, gördeln och jag. Den var varm, kliade och skavde. Hugah!

Jag fick ha en påse på magen med en slang instoppad inne i magen för att vätska och blod skulle kunna rinna ut de första dagarna så att jag inte skulle svullna upp till en ´ballong. Annars hade jag hört att det var högst ovanligt att slippa svullnaden efter att de tagit bort den, men jag klarade mig tack och lov bra.

Den första tiden var jag väldigt hård i huden. Den kändes plastig, som på en barbiedocka, och så väldigt blå.

Naveln såg förtsåss väldigt otäck ut och jag trodde med säkerhet att den skulle bli mitt största problem.

Jag läkte snabbt, förmodligen lite för snabbt eftersom ärret blev så fult. Jag fick inte lyfta någonting som vägde mer än 1kg på 6 veckors tid. Det stramade och sved i magmusklerna hela tiden men värken var minimal mot för vad jag hade ställt in mig på i för väg. Att resa sig upp var helt klart den svåraste delen första tiden eftersom jag abolut inte fick använda magmusklerna....hmmm....hur gör man....

Sakta med säker blev jag piggare och efter 4 veckor kunde jag knappt vänta längre på att få slippa gördeln och börja träna igen.

Jag valde under tiden att inte skriva om operationen här på bloggen eftersom jag inte visste riktigt vad folk skulle tycka om mig och hur de skulle döma mig för att inte kunna "älska mig för den jag är". Nu ett år senare är den här operationen det bästa jag någonsin har unnat mig och jag är stolt över att ha vågat göra den. Jag mår så fantastiskt mycket bättre. Känslan av att kunna gå in i en affär och välja precis vad jag vill och inte behöva tänka på att det tyget hänger för tugnt och den tröjan är för snäv. Att kunna träna och se skillnaden utan att det sitter en massa lös hud i vägen. De tog bort 1.8 kg hud på mig. Det ni!

Ärren blev inte alls fina men det gör mig absolut ingenting. Andra pratar om att man ska se till sina underbara barn och kunna acceptera sina förändringar på kroppen som man fått när de blivit till. Mitt ärr är en förändring som jag gärna lever med. men stjärten på magen hade jag aldrig kunnat acceptera. Min navel som jag trodde skulle bli mitt problem tycker jag är ganska fin idag och har inga problem med den heller.