Jag sprang. Åh gud va jag sprang! Som en gasell for jag fram i nattmörkret i Hemlingbyspåret. Madde behöll sin vanliga snälla, söta Madde karaktär. Tur var väl det, för i det vampyrlockande skogsmörkret har jag ju blivit livrädd om hon intagit monstershape. Madde sa runt 1,5 km skylten att det här går ju oförskämt bra. I mitt huvud tänkte jag mest, jävla backe, jävle backe, jag ska sparka dig till Kina! Det gjorde att jag inte riktigt insåg att det gick oförskämt bra! 2 km kanske är rena barnleken för er, men för mig är det en ren vinst! YES! Det hade jag inte trott för 2 omgångar sen! Jag har Madde att tacka!
You and me MJ!! You and me!