Klumpfot

Av alla egenskaper som Tuva kunde ärva av mig så verkar den som fastnade mest vara klumpigheten. Jag är klumpig, men hon är klumpigare. Charmigt kan man tycka. Men tack gode gud för att hon inte ärvde min gnällighet. När jag var liten kunde jag grina bara nån tittade på mig, vore Tuva sån skulle hon gråta för jämnan.

En snubblande dag med Tuva. (typ igår)

På väg till dagis. Balanserandes på en trottoarkant. Ramlar och slår knät. Ser förvånad ut.

Medans jag förklarar att hon måste titta vart hon sätter fötterna snubblar hon på en brunn och skrapar upp knän och händer. Gnäller lite eftersom det är bloood.

I lekparken. Klättrar upp för en repstege. Ramlar ner, platt på rygg. DUNK. Inget grin.

I rutchbanan. Slår kinden i kanten. Lite grin/gnäll.

På väg från rutchbanan till gungorna. Snubblar på en rot. Skapar upp samma sår i händerna sen tidigare på dagen. Inget grin.

På väg hem. Snubblar på en grästuva och dyker med munnen ner i gruset. Lite grin. "Det smakar äckligt mamma"
Badstund. Halkar på golvet eftersom fötterna är blöta. Inget grin.

Kommentarer
idooooo

jävlar vilken hårding hon är!!!

2010-09-09 15:37:32



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0