När jag var liten var jag inte den snällaste ungen kanske. Jag vill gärna tro att jag var snäll oftast med jag vet med säkerhet att jag kunde vara dum och elak ofta. Jag ber om ursäkt till alla som jag har mobbat eller varit dum mot på annat sätt. Det är nånting som jag skäms över nu och jag tror att jag har bett alla om ursäkt personligen. Tyvärr så minns man ju inte själv lika bra som de som retade förmodligen gör. Nu känns det som karma att mitt eget barn blir retad. Som att det är mitt fel, att det kommer tillbaka och biter mig i aset.
Barn kan vara så dumma. Oftast är det för att de inte förstår. Jag tror att barn gärna retar någon som är osäker och har dåligt självförtroende för att få bättre självförtroende själv. Så var det nog för mig. Om man känner sig underlägsen så känns det som att man kanske mår bättre av att hacka på någon som har ännu sämre självförtroende. Det funkar inte, det vet jag av egen erfarenhet. Man mår bara sämre. Nu vill jag inget annat än att bara ha Tuva hemma från dagis och skolan för evigt eftersom jag vet hur hemska barnen skulle kunna vara mot henne. Men samtidigt så är det ju precis helt fel sätt. Hon borde vara där ännu mer. För att komma in i gruppen och kämpa sig ur det jobbiga. Men jag vill så gärna skydda henne att jag skulle vilja ha henne i en liten kängrupung på magen. Det kändes skönt att hämta henne på dagis i torsdags och veta att nu är hon säker ända tills på tisdag igen.
Nya tag nästa vecka!