När jag kom hem från stugan idag och läste tidningen såg jag den här anonsen. Det kändes jättehemskt och sorgligt. Jag jobbade hos AnnBritt på Brynässalongen i ca 1,5 år. Och hennes unflytande har verkligen satt spår =) Både bättre och sämre. Det var ju tack vare henne som jag kom igång att jobba in mig här i stan. Att jobba där nere i hennes källare är väl kanske inget som jag saknar med det var en perfekt start. Jag fick rulla permanenter och läggningar på tanterna så fingrarna blödde. AnnBritt gormade och skrek och jämt om hur mycket hon hade att göra (jag kan inte annat än att sitta och småle) och så la hon av luren så att hon skulle slippa svara. Haha.
Hennes röda läppstift satt alltid mer på tänderna än på läpparna och så rann det ut i rynkorna runt munnen. Missförstå mig inte. Jag ser det här framför mig med ett leende. AnnBritt blev riktigt besvikna på mig och Stina när vi drog vidare till Popp i Topp men jag har träffat henne ett par gånger och fått nån liten kram. Det var värre med Stina. Men nu i höstas så hade de träffats på stan och givit varandra en kram dom också. Så det känns ju skönt nu.
Jag tänker mycket på AnnBritts stackars familj som fick genomgå det här på självaste julafton. Tydligen jobbade hon dagarna innan så det måste ha gått jättefort och förmodligen kommit helt oväntat. Tråkigt att alltid ha det över sig på julafton.

RIP AnnBritt