Igårnatt började det småvärka i magen. Jag tänkte att det nog var sånna där förvärkar som man hör talas om. När jag väntade Tuva hade jag mycket sammandragningar, men aldrig nån som gjorde ont så det var inget jag kände igen som förvärkar. Snarare som värkar i så fall.
På dagen blev dom mycket värre och jag började känna mig lite nervös.
Tuva och jag åkte hem till Linnea och myste med henne, Mickan, Wilma och katterna. Mina värkar blev bara värre. Efter det åkte vi direkt hem till Freddes föräldrar för att fira Adde som fyllde år. Där hemma satt jag som på nålar för jag hade så ont. Det gick över nån timme men kom tillbaka och var kraftigare.
När vi kom hem vid 23 tiden så var både Fredde och jag beredda på att vi kanske skulle behöva åka in till förlossningen den natten. Jag hade ångest för att jag önskat hela tiden att den här bebisen ska komma lite tidigare istället för att jag ska gå över tiden igen. Det är ju alldeles för tidigt än. Drygt 6 veckor. Värkarna kom oregelbundet men blev kraftigare och kraftigare. Vid 04.30 gjorde det så ont att jag fick väcka Fredrik. Konstigt nog var det den sista som kom...
Idag har magen varit spänd och jag har haft kraftiga sammandragingar hela tiden och så är livmodern öm. Så som jag kommer ihåg att den var mellan värkarna under Tuvas förlossning.
Nu känns det som det lagt sig. Det var nog bara sånna förvärkar som folk pratar om. Men hur ska man veta om dom är riktiga eller inte? Dom känns iaf lika.