Imorse gick vi på det första mötet hos logopeden/talpedagogen i grupp med Tuva. Det var 4 pojkar till utöver Tuva. Tjejerna som hade det gjorde mycket tecken. Till ramsor, sagor, sånger och till allt talande. Tuva är ju van vid tecken sen en tid tillbaka och det mesta som dom ansvände sig av var sånna som hon redan kunde. Alla barnen var blyga för varandra så det var svårt att få dom att vara delaktiga. Det var mest föräldrarna som fick göra allt. Som att slå på en trumma i en sång, vifta med ett trollspö när man skulle fiska upp nåt ur trollhatten mm. Sen skulle dom blåsa en pingisboll med ett sugrör. Det är också en sak som dom göra ofta med barnen på Tuvas dagis. Samt blåser med ett sugrör i vatten med diskmedel så det blir bubblor. Den munrörelsen, att forma munnen till ett o ska tydligen vara bra för barn som har svårt med talet. Tuva blåste sin pingisboll galant medans dom andra hade stora problem. Vilket inte är så konstigt, Tuva har ju övat en del. Men en sak som det här mötet fick mig att inse är att vi har ett fantastiskt dagis till Tuva med fantastiska fröknar som ställer upp och som har dragit med hela förskolan i dessa övningar. Dom tycker ju att det är toppen eftersom det även hjälper andra barn och speciellt dom riktigt små, men från början så är det ju för Tuvas skull. Jag känner mig otroligt tacksam för den hjälp hon får och det ska jag inte glömma att säga till dom när jag träffar dom nästa gång. Tuva var långt före alla i gruppen med det mesta, det var en till pojke som kändes ungefär lika också. Men ursäkta om jag säger det, men dom andra måste det vara nåt fel på. Den ena satt och lät hela tiden, precis som en kille som vi såg på film igår som var autistisk. En annan låg med huvudet begravt mellan sin pappas ben hela tiden. Och den tredje inte bara såg konstig ut, han reagerade inte på tilltal och i alla öveningar så sa mamman ifrån att han inte kunde vara med för att han inte förstod. Klart som fan att han inte kan göra nåt om han inte får nån som helst uppmuntran heller. Men som sagt, det måste vara nåt som inte stämmer. Ursäkta om jag låter hemsk, men det var så jag upplevde det.

Tuva fick ta svinsprutan idag. På väg dit så hade jag dödångest. För det första för att jag hade så ont av att ha gått säkert 200 meter, och då kände jag att jag skulle bli knäckt om hon skulle grinaoch skrika. När vi kom in och skulle vänta på våran tur var det två barn inne som båda två skrek som galningar. Men det verkade inte påverka min fina Tuva. Hon var lugn som en filbunke. Hon tittade på hela tiden medan hon fick sin spruta men sa inte ett ljud. Mammas duktiga flicka. Pappan däremot, han blundade och skakade. Fegis. Jag är inte alls rädd för nålar/sprutor och har därför svårt att förstå vad det är som är så hemskt med dom.Inte konstigt att han inte vill ta nån spruta.

Imorgon börjar Fredrik jobba igen. Då blir jag molalena och då kommer det att bli riktigt tråkigt med den här sjukskrivningen. Tur att han är hemma sen flera dagar i sträck.